Med alliansen in i framtiden

Alliansen vann valet på hårda frågor som sysselsättning, arbetsmarknadens regelverk och ersättningsnivåer. Men jag tror att när de väl börjat regera kommer helt andra frågor hamna i politikens centrum.

Alliansen vann valet på hårda frågor som sysselsättning, arbetsmarknadens regelverk och ersättningsnivåer.
Men jag tror att när de väl börjat regera kommer helt andra frågor hamna i politikens centrum. De som brukar kallas mjuka. Det här är naturligtvis en gissning men jag tror att frågan om familjen kommer få en stark renässans.
Alliansens valkampanj pågick i drygt två år och slog därmed svenskt rekord. Socialdemokraternas pågick i två månader.
Under det här långa arbetet var uppgiften att återskapa förlorat förtroende på två viktiga punkter. Dels att de borgerliga partierna kan hålla samman under en hel mandatperiod. Dels att de kan sköta statens finanser. Tidigare borgerliga regeringar har misslyckats på båda punkter. Inget annat kommer prioriteras högre de närmaste fyra åren än att bevara den återvunna trovärdigheten.
Vi kommer helt säkert få se en budgetdisciplin som är socialdemokratisk. Inte en skattesänkning, inte en reform, inte ens det allra minsta kommer släppas genom om det inte redan på förhand är finansierat. 1990-talets luftiga nyliberala drömmar om ”dynamiska effekter” kommer vara bannlysta. Utrymmet för vidlyftiga och dyra reformer kommer vara begränsat. Deras läge påminner om Tony Blairs första mandatperiod i Storbritannien.
Alla löften om lägre arbetslöshet lär med tiden dessutom sippra ut i ungefär samma jobbtillväxt som socialdemokraterna skulle klarat.
Det som återstår är politikområden där opinionsbildning och symbolpolitik är viktigt. Alla vägar bär till familjen.
Någon vecka efter valdagen läser jag återigen Alliansens valmanifest. Ännu en gång slås jag av hur betydelsefullt det är som politiskt dokument. Jag är förvånad över att så få uppmärksammat att den stora händelsen inte är de fyra partiernas enighet, utan vad som faktiskt står i manifestet.
Det är ju ett helt och hållet värdekonservativt program. Jag ringar in textens värderingsladdade signalord: sammanhållning, trygghet, ansvar, till och med ”medmänskligt ansvarstagande”, tillit, sociala band och ”känsla av mening”. På sida efter sida frammanas bilden av de varma ansvarstagande gemenskaperna som håller samman ett samhälle i upplösning. Det är klassisk värdekonservatism, kanske till och med socialkonservatism. Om Fredrik Reinfeldt kopplar tillbaka till någon högerledare så är det Yngve Holmberg.
Men valmanifestet har ännu ett tydligt drag: frånvaron av profilerat liberala värderingar. Här finns varken nyliberalism eller socialiberalism. Faktiskt inget alls. Önskemål om valfrihet förekommer några gånger, men varsamt nerbäddade i den konservativa samhörighetstanken.
I modern historia har Sverige aldrig haft en borgerlig regering så helt utan liberalism, som är så entydigt konservativ.
Konservativ politik landar nästan alltid i familjen. Den anses ju som samhällsgemenskapens minsta och viktigaste beståndsdel.
Redan på manifestets första sida förklarar man att föräldrar ska ha den avgörande makten över sina barn. Och att de som vill ska få mer tid med barnen och familjen. Riktigt hur den här politiken kommer se ut är oklart. Men räkna med tusentals spaltmil i tidningarna. Diskussionen kommer spinna åt höger. Bort från det som i manifestet kallas ”stelbent familjepolitik”. Dynamiskt centrum i den här politikomläggning är de populära, men ideologiskt laddade, uttrycken ”livspusslet” och ”vardagspusslet”. De rymmer en verklighetsbeskrivning som utgår från den övre medelklassens situation och pekar mot hembiträden och andra bekvämligheter. Men också något mer, något viktigare och mer djupgående, som jag fortfarande är osäker på vad det egentligen är.
I en artikel om David Cameron, den nya konservativa partiledaren, i det brittiska vänstermagasinet New Statesman förklarar skribenten Richard Reeves hans framgångar med att han säger rätt saker om balansen mellan arbete och vardagsliv, om välbefinnande, om bolagsmakt och miljö. Fokus är på samhällsgemenskapen. Cameron berör en utbredd folklig känsla att varken fria marknader eller offentliga sektor levererar det där eftersökta, vaga och svårfångade, tillståndet av välbefinnande – av mening.
För några dagar sedan var jag på föräldramöte i en privat gymnasieskola i Stockholm. Jag slogs återigen av hur föräldrarnas frågor avspeglar en längtan efter kontroll, att skolan liksom ska dras in i den egna familjens cirklar av beroenden och social kontroll. Men också av misstron mot systemets förmåga att skapa och upprätthålla ordning.
Det är nåt som rör sig som en envist surrande fluga. Jag kan ännu inte fånga den. Men den hörs och syns. Kalla den oro, eller längtan. Men den landar påfallande ofta i tanken på samhället, och även staten, som en familj.
Det skulle alltså inte förvåna mig om en rad samhällsfrågor under de närmaste åren formuleras som familjefrågor: integration, kriminalitet, skola. Och där kommer det bli strid.
Kanske är det så att Alliansen inte alls vann på den hårda frågan om sysselsättning. Men på ett mjukt litet ord som nämns bara en gång, på sidan 12, i deras manifest: nämligen ”vardagspusslet”. Deras motståndare upptäckte aldrig att det där lilla ordet står som ett spjut i samtiden.
Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.