Ingen befrielse

Höger och vänster förenas i sin tro på förtryckets seger i Irak

600 000 döda irakier är en siffra som inte lämnar mig i fred. De flesta direkt orsakade av ockupationen, men många av den sekteristiska rensningsterror som ritar om den irakiska befolkningskartan.
Siffran verkan också ha sänt elektriska stötar genom Washington och London. Militärledningarna gör uppror, Vita huset jämför med Vietnam. Inte ens Bagdad håller längre: under hösten har militären förstärkt men dödandet ändå ökat med 22 procent. Förra veckan beklagade en hög tjänsteman från State department kriget – i avslöjande imperfekt, som om det vore helt förlorat. Läget påminner om Tet-offensiven, när Vietnam vände.
Till och med Expressens ledarsida inser nu att USA trots allt måste lämna Irak (24/10). Alla vi som skrivit om kriget har någon gång haft fel. Men de som ihärdigt försvarat det har mest att förklara: Per Ahlmark som okritiskt blåste upp Vita husets alla lögner före invasionen och sedan inte skrivit en rad, PM Nilsson som anklagat motståndare för att vara fascister, andra som menat att antiamerikanism och antisemitism smält samman.
Jag undrar verkligen hur så många liberaler kunde hamna så fel. Varje vecka när jag läser krigsrapporterna i Guardian Weekly – de har ju försvunnit från svenska nyhetsmedier – minns jag deras aggressiva självsäkerhet.
Det är inte bekännelse och avbön som intresserar mig, utan självreflektion kring den enkla frågan varför. Men dit verkar ännu långt. Expressens ledare drar slutsatsen att kriget som sådant var rätt, men körde fast på enkla taktiska missar.
Uppgiften om 600 000 döda kastar också en mörk skugga över ”Det är rätt att göra motstånd”, Åsa Linderborgs och Erik Wijks irakartiklar samlade i bok. Jag instämmer med 90 procent av allt de skrivit. I motsats till bombhögern försöker de diskutera den egna ståndpunktens svåra frågor. Men skuggan är ändå så mörk nu att deras uthålliga stöd för den väpnade ”motståndsrörelsen” tappar all trovärdighet.
En ny kommentar i Aftonbladet (26/10) avslutar de ändå med cynismen att ”ljuset i mörkret kommer från Irak självt”. Samma dag fortsatte de väpnade grupperna sin terror mot irakier av ”fel sort” och radikala islamister sitt krig mot kvinnorna. Jag läser i en rapport att hälften av landets kristna flytt, en del från ockupationen men många undan blint minoritetshat. Wijks och Linderborgs ljus i mörkret påminner om Donald Rumsfelds, från ett annat håll men lika bedrägligt.
Två underliga idéer ringlar genom deras artiklar. För det första en sammanblandning av motstånd och våld: politik, organisering av civilsamhället och demokrati är för de mindre modiga, möjliga som bonus men aldrig motståndets hjärta. För det andra en principiell ovilja att ta ställning till motståndets politiska innehåll och mål: frihet eller tyranni spelar ingen roll. De ställer aldrig frågan vad man ska göra när motståndsrörelserna själva blir ”mordiska förtryckare”, det läge där Irak sedan länge befinner sig.
Det är som att bombhögern och Wijk/Lindeborg förenas i ett eko från en annan tid, fortfarande aktuell, men inte särskilt lockande eller befriande.
Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.