Vitt på svart

Caryl Phillips romaner utspelar sig i utkanten, vid sidan om det stora bullret. Per Wirtén läser en undergångssaga om två svarta artister i 1920-talets New York.

Caryl Phillips: Dans i mörker (W&W. Översättning: Hans Berggren.)

Caryl Phillips tillhör de underskattade. När jag läser tänker jag att han smält samman med sina romanfigurer och delar samma öde: att röra sig i en utkant, vid sidan av det stora bullret. Och han skildrar dom lågmält och med respekt för deras hemligheter, som inte alltid avslöjas, i de tunna romanerna. De är sköra som lönnlöv på hösten. Jag läser kritiker som tycker han skriver för enkelt, grått, oansenligt. Men jag förstår inte. Det är ju förmågan att skildra exceptionellt komplicerade historiska och individuella skeenden med sådan lätt enkelhet som är hans genialitet.
”Dans i mörker” framstår som hans mest ambitiösa satsning. En dokuroman om två framgångsrika afro-amerikanska skådespelare på Manhattan vid 1900-talets början. Den korrekte, tyste, känslomässigt skadade Bert Williams och hans kollega George Walker. I bakgrunden deras kvinnor som långsamt skjuts fram i förgrunden. Det är en mörk story präglad av tungsinne, osande tobak och tyst supande. En plågsam färd mot döden.
Som vanligt intresserar sig Phillips för människornas ofta lönlösa brottning med de större osynliga strukturer och historiska rörelser som begränsar deras rörelsefrihet. Melankolin har på så vis blivit hans litterära stil. Men den nya romanen fullföljer också hans ihärdiga försöka att påminna om en mörklagd historia: om de afrikaner som rört sig över Atlanten, den kultursfär som kultursociologen Paul Gilroy kallat modernitetens svarta undersida.
Bert Williams föds på Bahamas, emigerar till USA, turnerar i England och läser varje natt om Afrika. En typisk gestalt ur Phillips romanvärld. Inte olik författarens egna rutter: föddes på den lilla karibiska ön St Kitts, växte upp i England, pluggade i Stockholm, bor nu i USA och skriver ofta om Afrika. Atlanten är som ett sammanbindande innanhav.
Caryl Phillips skriver med en exakt torrhet som påminner om Maurizio Pollinis pianospel. Intellektuellt men hyperkänsligt.
Varje kväll smörjer Bert in ansiktet med svart färg. Han porträtterar svarta amerikaner som vita vill se dem, som svartingstereotyper. Hans genombrott på Broadway kommer samtidigt som WEB DuBois fångar afro-amerikanernas, sitt eget, dilemma i de berömda orden om att tvingas leva bakom en slöja som framkallar ett dubbelt seende. Berts slöja är det svarta sminket. Han blir förmögen och en av de mest beundrade i den kulturrörelse som kallas Harlem renaissance, men hans personlighet går sönder. Gör jag rätt, undrar han varje kväll. Han döljer sin förnedring i professionalitet. George gör istället uppror och kräver respekt som skådespelare, som människa. Han väljer att bli ”the new negro”, med den nya kaxiga attityd som Harlemscenen skapade. Bert dröjer kvar i en gammal minstreltradition och försöker finna sin självständighet i subtil ironi. Båda går under.
Vem minns Bert Williams i dag? Jag letar fram honom i Ann Douglas gigantiska ”Terrible Honesty ¬– Mongrel Manhattan in the 1920s” (1995). Får veta att Ernest Hemingway var hängiven fan. Douglas undrar om Williams minimalistiska scenkonst påverkade Hemingways nya återhållna stil. Scenkomiken syftade till ”att framkalla vita skratt åt svart sorg”, konstaterar hon.
Vad Phillips beskriver är hur afro-amerikanen gavs plats som underhållare i det vita USA. Men också lärde sig utnyttja kultur i emancipatoriska syften. Här började berättelsen. Sattes villkoren. Det är omöjligt att läsa ”Dans i mörker” utan att tänka på den större berättelsens kulmen: Michael Jacksons öde. Och längs vägen ligger alla andra brutna gestalter och ambitioner – skådespelare, musiker, dansare, atleter – de som tog den enda vägen till framgång som erbjöds, men inte kunde leva med rollens snåla gränser i ett rasistiskt system.
”Dans i mörker” är också en intensiv berättelse om närhet mellan två människor. Vänskapen mellan Bert och George; det helt asexuella äktenskapet mellan Bert och Lottie; det rasande mellan George och Aida. Phillips har i roman efter roman skildrat kärlek utanför normerna. Bert är en person som aldrig haft sex, som inte känner begär. Han kallar Lottie för Mor, sover helst ensam och finner sin privata dykarklocka längst in i Meteheneys bar på sjunde avenyn i Harlem. Det plågsamma inre mörkret, den kluvna själen, förblir hans hemlighet.
Jag läser långsamt. Känner melankolin övergå i tungsinne. Förvissad att Caryl Phillips öde är att förbli den underskattade.
Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.