Imperiets svanesång

Jag har sett ”Marie Antoinette”. Höstkvällen är ovanligt mild. Men från Bagdad hörs mullret från bilbomber och ropen från Sadr Citys trånga kvarter.

Jag har sett ”Marie Antoinette”. Höstkvällen är ovanligt mild. Men från Bagdad hörs mullret från bilbomber och ropen från Sadr Citys trånga kvarter. Ljuden rullar in över Medborgarplatsen. Min yngsta dotter undrar vad som hände med Marie och Louis efter att filmen tog slut.
Katrine Kielos förklarar ”Marie Antoinette” som en berättelse om att vara flicka, tonåring, ung men inte for ever (Expressen 22/11). Och visst har Kielos lika rätt som Emil Arvidsson (24/11) har när han kompletterar med att den också fångar in den normbrytande asexuelle pojkprinsen.
Men jag undrar: är det inte att underskatta Coppola? Och vad gör de med filmens sista bild? Det snabbt inklippta fotografiet från det plundrade, övergivna slottet. Bilden vi sett så många gånger de senaste decennierna: Östberlin, Bukarest, Bagdad. Tyranniets efterklang i det tomma rummet. Jag ser den som ögonblicket när en sluten, ganska långtråkig, film plötsligt öppnar sig med en sådan stark känsla av melankoli – inför befrielsens ögonblick – att jag för ett ögonblick tappar andan.
”Marie Antoinette” är en svanesång för alla imperier i alla tider men är inte ett dugg tidlös, utan hämtar slutbildens effekt i ett exakt nu. Känslan av melankoli byggs upp genom ödsliga bildsekvenser i slottets trädgårdar och stora trappor, förstärks av daglig leda, en påtagligt antierotisk konsumism och New Orders dystra musik. Kungen satsar landets pengar på en revolution på andra sidan Atlanten. Sammanbrottet smyger sig närmare. Ja, det går inte att se Coppolas film utan att tänka den amerikanska kopplingen – påträngande i bild med fanor och revolutionsgeneraler – och de beslut som fattas nu i Washington om ett annat krig lika långt borta.
Coppolas stora seger är att hon får oss att förstå utan att avslöja. Inget imperium kan längre hålla samman. Inga slottsmurar är starka nog. Varken Versailles eller Manhattans.
Om hon gjort som Åsa Linderborg vill i Aftonbladet (21/11) och skildrat revolutionen, det min dotter undrade om, hade hela överlämnandet till oss i salongen gått förlorat. Nu blir effekten mer omskakande: vi är inne i slottet, vi sitter vid middagen när ropen från folkmassan tränger in och vi suggereras att dela melankolin över palatsets snara förfall. ”Marie Antoinette” är ingen feel good movie för radikaler i imperiets metropoler. Den är större, tusen gånger mer oroande. Filmens sista bild känns som ett snapshot från våra egna rum. Inte lätt att hantera.
Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.