Det innestengte demokratiet

Skal norsk og svensk venstreside fortsette å stå utenfor en global venstrebevegelse, og i stedet lengte etter Unionens sammenbrudd? (Artikeln ligger ute svenska här, eftersom jag inte har den norska översättningen digitalt)

Allt har globaliserats. Allt rör sig mer och mer obehindrat över gränser, har bundits samman med starka band av beroenden och ömsesidighet. Allt utom demokratin.
I boken The Age of Consent fångar George Monbiot, kolumnist på brittiska The Guardian, in läget i en träffande bild. Demokratin står vid gränsen, resklar med packad väska och giltigt pass. Den står där och väntar. Men gränsbommen är nerfälld, gränsvakterna uppmärksamma och inget händer.
Jag kan inte skaka av mig Monbiots bild. Den följer efter mig. Ligger tätt bakom när jag skriver eller rör mig på stan. Knackar mig då och då på axeln för att jag inte ska glömma.
Den är en uppmaning att försöka lyfta bommen. Demokratin skulle då kunna lämna sin gamla inlåsning till nationalstaten och plötsligt återfå samma omvälvande kraft som den hade vid förra sekelskiftet.
Bilden av den otåligt resklara men instängda demokratin är också ett tecken på att vi ännu inte helt förstått globaliseringens innebörd. Att släppa ut demokratin skulle vara att erkänna de förändringar som svept fram över världen de senaste 15 åren. Precis som att marknaderna vidgats, skulle politikens och demokratins arena då kunna göras större.
Men i Skandinavien finns inga politiker som på allvar pushar på gränsbommen. Ingen stark opinionstorm bland medborgarna.
Socialdemokratin och resten av vänstern verkar mesta tiden befinna sig på gränsvakternas sida: Demokratin får absolut inte slinka ut och revolutionera Europeiska unionen. Gränsbommen måste hållas nere till varje pris. Det är en märklig scenförändring. För hundra år sedan tog arbetarrörelsen och liberalerna stora risker för att omvandla Europas länder till demokratier. Men i det tidiga 2000-talets demokratistrid väljer större delen svensk vänster att antingen ducka eller vända ryggen.
Norsk vänster verkar domineras av samma mönster, även om argumenten kan se annorlunda ut. Att leva i den skandinaviska politiken är på så vis en märklig upplevelse, ett europeiskt undantag. När jag träffar radikala européer från andra länder är utgångsläget det rakt motsatta. Europatanken är en självklar realitet. När majoriteten av fransk vänster röstade nej till konstitutionsförslaget var det med argumentet att de ville ett ”socialt Europa” – det vill säga mer av gemensamma regler för arbetsmarknad, socialpolitik och fackliga rättigheter än konstitutionen garanterade. De röstade i praktiken, och något paradoxalt, för starkare övernationella strukturer.
Men i Skandinavien dröjer euroskepticismen kvar i slutsatsen att ett demokratiskt EU varken är möjligt eller önskvärt. Federalism — det vill säga demokrati tillsammans med decentraliserad beslutsordning — har skjutits åt sidan som en kontinental idé främmande för nordisk tradition.
Jag förstår inte rädslan för en europeisk offentlighet, partier över nationsgränserna och ett starkt Europaparlament. En demokratisk gemenskap där politiken är enda sammanhållande band. Språken kan förbli olika och medlemsländernas politiska strukturer tillåtas spreta. Den demokratiska idéns seger över nationalism och gränschauvinism. Men i debatt efter debatt hör jag svenska EU-skeptiker från socialdemokratin, vänsterpartiet och miljöpartiet argumentera att demokratin inte kan fungera över nationsgränserna. Deras tanke är att demokrati, solidaritet och välfärd kräver en homogen kultur.
Synen på EU hänger samman med gamla nationella föreställningar som arbetarrörelsen och vänstern i båda länderna behöver bryta upp från. Sverige har kommit en liten bit. Norge verkar inte ens hittat startblocken. Det behövs en utmanare, en globalvänster, som ifrågasätter de invanda nationella perspektiven på politik och demokrati. I svenska Arena har det länge funnits ett sådan diskussion. Man kan säga att den väcktes genom de frågor som ställdes dels genom EU-intädet och dels genom den globala rättviserörelsen. På lördag genomförs en Europakonferens i Oslo om vad en sådan globalvänster kan innebära. Det är en diskussion som inte bör föras utifrån näringslivets syn på Europa som bara en marknad, utan utifrån en vilja att politisera Unionen och ta ställning utifrån klassiska vänsterperspektiv om social rättvisa, jämlikhet och människors rättigheter.
Europafrågan är bara en bland många där en globalvänster skiljer sig från en mer nationellt präglad.
När den globala rättviserörelsen var stark under 2000-talets första år blev responsen lite olika inom svensk vänster. En del såg globaliseringen som uteslutande ett hot och nationalstaten som bästa försvarsmur. Men Antonio Negri och Michael Hardt valde i sin betydelsefulla bok Empire en rakt motsatt attityd när de svarade: ”globalisera mera” – men med rättvisa, frigörelse och demokrati som politiska mål.
En annan brännande konfliktpunkt i svensk vänster är frågan om nationellt självbestämmande. Den har skapat infekterade debatter vid flera tillfällen, tydligast under Natos bombningar mot Serbien. För en global vänster kan nationella gränser och staters suveränitet aldrig tillåtas vara skydd för tyranner eller folkmord . I vissa nödlägen kan till och med humanitära interventioner med militära medel vara försvarbara. Mänskliga rättigheter går före nationell suveränitet. Även motståndsrörelser, som den i Irak, måste respektera människors rättigheter.
När George Monbiot skrev om hur den resfärdiga demokratin stoppas av fällda gränsbommar tänkte han på Europa, men också på världen. Sedan 1989 har demokratin svept fram som en segrare. Land efter land har förvandlats. Men samtidigt har relationer mellan olika länder inte alls påverkats av demokrativågen. De institutioner som reglerar relationerna är kvar i gamla byråkratiska system som är slutna för insyn, svåra att påverka och inte kan avkrävas ansvar för dåliga beslut. FN, Världsbanken, WTO och Internationella valutafonden är exempel på politiska sammanslutningar som fortfarande verkar utanför demokratins ljuscirkel.
Den italienske filosofen Norberto Bobbio, känd vänsterpolitisk tänkare som avled för något år sedan, skrev att demokratin hela tiden måste utvidgas för att överleva. Demokratin är en kämpande idé, menade han. Om mellanstatliga institutioner, eller enskilda länder, undandras folkstyrets principer kommer de långsamt att förgifta demokratins arenor.
De närmaste decenni
ernas stora demokratistrid är internationell. Demokratin måste försvaras i varje enskilt land. Men det räcker inte. Därför måste till att börja med EU demokratiseras. Bara en bred europeisk vänsterrörelse kan åstadkomma det. Ska norsk och svensk vänster fortsätta stå utanför en sådan, för att istället längta efter Unionens sönderfall?
Per Wirtén
Chefredaktör för den oberoende vänstertidskriften Arena i Stockholm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.