Sir Henry Hardcastle: Hur man blir upptäckare.
Översättning: Leif Jacobsen. B Wahlströms.

Det fanns en tid när upptäckaren var en stor gestalt. En man att drömma om – alltid man, alltid vit, inte alltid gentleman. På 1950-talet stod ungdomar i kö vid folkbibliotekens lånediskar för begärliga böcker av Thor Heyerdahl, Sven Hedin och andra som kommit hem från öar, öknar och djungler. Så smånbingom tunnades köerna ut. Och nu ligger deras böcker nerpackade i magasinen. Ingen frågar efter dom, ingen läser, ingen minns.

Det dröjer kvar ett märkligt skimmer över de där böckerna. Själva berättelserna är stendöda. Men att hålla i volymer som Sten Bergmans ”Min far är kannibal” ger små elektriska stötar från flydda livsdrömmar. I berättelserna, som i de flesta fall är ohyggligt tråkiga, fanns nästan alltid ett vetenskapligt anspråk. Upptäcksresenären var förvisso äventyrare, men mest forskare. Han röjde väg i ett kolonialt landskap vi fortfarande försöker trassla oss bort från.

På skönlitterära avdelningen fanns rader av romaner från samma savanner och oceaner, men mindre vetenskapliga och mer äventyrliga. Robinson Crusoe är förstås själva urberättelsen. När William Golding 1954 skrev Flugornas herre satte han effektiv slutpunkt för hela gestalten, för hela den optimistiska romantiken. Upptäckaren och den koloniala äventyraren försvann in i skuggorna, tillsammans med både kannibaler och infödingar. Allt var ju ändå bara lögn.

Nu försöker en barnbok återuppliva den magasinerade upptäckaren. Hur man bli upptäckare. Men hur många barn drömmer om det?

Den som vill till djungeln åker gruppresa till en resort. I Sahara riggas musikfestivaler. Bergsbestigarna står i kö vid Himalaya, bara de som dör får uppmärksamhet. Varje hörn av världen filmas och fotas. Det finns inte längre en värld som ligger utanför, allt är inneslutet i samma ekonomiska system. Sten Hedin rider inte längre på kamel och djuphavsforskning har blivit vetenskapligt rutinarbete. Upptäckare är anakronismer.

Boken är gullig med popupbilder, pyssel och gammal upptäckarnostalgi. Robert Scott dör på Sydpolen, en gång till. Man får rasistiska stereotyper och koloniala legender på köpet. Den är perfekt som ironisk present till en 50-åring, men antagligen en totalt obegriplig bok för varje tioåring. Jag kan se den frågande blicken och tonfallet: ”Pappa, vad är en upptäckare för nåt?”. Deras värld är en annan.
 Per Wirtén