There's a storm on the horizon

Europas regeringar gillar fina ord om att utplåna fattigdom. Men sedan är det ingen som gör något. Vintern 2009 blir dyster. Alla vet vilka som får betala krisen. På sin nya julskiva summerar Glasvegas läget: "Fuck you. It´s over."

Förra veckan kom en rapport från paraplyorganisationen EAPN där de utvärderar hur det går med EU:s – eller mer exakt, medlemsländernas – utlovade ambition att fram till 2010 pressa tillbaka fattigdomen. Det är deppig läsning. Med några få undantag har egentligen inga framsteg gjorts. Några länder verkar helt enkelt strunta i ambitionen och Sverige tillhör tydligen sällskapet. Redan i första stycket läser jag att organisationernas tilltro till EU fått en allvarlig knäck.

I Europa räknar man fattigdom i relativa tal. Fattig är den som har 40 procent av ett lands medianinkomst. De blir inte färre i unionen. I tre länder har deras andel i stället ökat. Ett av dem är Sverige. De andra är Finland och Ungern.

Få i Norden tänker fattigdom och klasskillnader som ett överhängande europeisk problem. Men att fransk minimilön är 14 gånger högre än bulgarisk speglar en kontinental ojämlikhet som inte försvinner utan politik. Med öppna gränser och marknader blir de svindlande skillnaderna explosiva.

Olika undersökningar visar att de flesta européer vill leva i ett "socialt Europa". En kontinent som skiljer sig från USA. Men EAPN:s utvärdering pekar på ett dilemma. Ojämlikhet och fattigdom är ett gemensamt problem. Men det finns inga tvingande politiska instrument. EU kan bara sätta upp mål. Men på hemmaplan lägger regeringarna in dem i garderoben.

Två slutsatser i rapporten behöver påpekas extra. För det första saknas, i alla länder, en övergripande strategi mot fattigdom, det vill säga en politik för jämlikhet. De flesta nöjer sig med enskildheter som barnfattigdom eller pensionärer. För det andra bekräftar EAPN den slutsats som andra EU-rapporter dragit, nämligen att sjunkande arbetslöshet inte automatiskt innebär minskad fattigdom; Sverige och Storbritannien är bra exempel på detta.

Och nu kommer dessutom krisen. Redan för ett år sedan började den brittiska musikscenen känna vibrationerna från stormen. Först i Londons dubstep. Benga och Burial gjorde dov klubbmusik där dansen upphört och kastats ut i fritt sönderfall och trasiga ekon. I höst genom Glasvegas mättade brus från Glasgows fattiga höghus, med en misslyckad fotbollsspelare vid mikrofonen.

Så här aggrodystert har musiken inte mullrat sedan Margret Thatchers dagar. Om sex månader kan det politiska klimatet ha blivit lika mörkt som Glasvegas gissar: "There's a storm on the horizon. And for that, I can't see the sun."

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.