Where were you when Europe fell apart?

The meeting of EU heads of government in Brussels on 9 December was the latest in the series of "critical events" shaping the future of the union. The same fateful aura has surrounded every summit during the past year. This time, though, it is possible that truly crucial decisions were taken that will start off an irreversible chain−reaction with no defined endpoint. In any case, there are bound to be consequences as groups form around the common currency −− insiders, outsiders and prospective insiders −− and become institutionalized and linked to political power in a entirely new way.
For several days after the meeting, the media were overflowing with comment and opinion. Two issues dominated: how will the markets respond, and which member countries emerged as winners and losers? Ever since the Greek debt crisis hit the headlines, the same questions have been hammered home, month after month, week after week. They have come to conceal not only the political processes leading to course−altering decisions, but also say something essential about a grave loss of meaning. What has happened to the citizens, to the democratic idea and the fundamental principles of popular rule in current discussions about Europe? Writing recently in Die Zeit, Thomas Assheuer asked, in an accusatory tone, where the all the intellectuals were when the European project collapsed. Eurozine has published an entire series of articles and conversations on the euro crisis that, more or less explicitly, ask the same question. Clearly, far too many Europeans have avoided the "the question of Europe". They hide behind their comfortable mumbled exchanges. They have avoided investigating the real political conflicts. They have gone with the flow. They have dodged taking a stand in difficult political debates. The intellectual toolkit required for orientation seems to have got lost. When things that matter are suddenly at risk −− democracy, politics, security −− waking up to that chilly world triggers a sense of general incomprehension.
When I read the novels of W.G. Sebald for the first time, some ten years ago, the pessimism then, in the wake of 9/11, was as deep as it is now. They exerted an hypnotic effect. It was like tumbling headlong into European memories of human helplessness and political violence: the Holocaust,
the insistence on borders, the streams of refugees, the disorientation. Sebald
transforms history from a time−line that allows us to leave catastrophes behind into a building where they still exist in different spaces; where, in some sense, they are still happening, so that the survivors and their descendants are condemned to wander from one to another. Sebald's novels remind us of the crucial element of every affirmation of the European idea: fear of Europe. As I read, the effect was like a depth charge with delayed release. It contributed to my feeling that, for the first time, my arguments for a federal Europe would have to be formulated more precisely.

In the middle of the political upheavals, I was by chance pulled back into the literary world of Sebald. Now, as I read Austerlitz, his last novel, that feeling returns. But this time it is because I also note how the ruling elites of the continent −− the heads of governments, technocrats and commissioners −− seem to have forgotten the constitutional fear of post−war Europe. They are no longer in touch with what has been called "the European experience" −− with Sebald's world.
But the extent of their loss seems to be greater still. When the Arab Spring erupted, European leaders shied away for as long as possible from demanding that the old tyrants retire. It was not hard to decode their message: rather undemocratic stability than insecure democracy. The intervention in Libya was a relief. But the distrust had already grown roots. European politicians seemed to have lost their democratic reflexes. Might this not be seen as a sign that in a conceivable European emergency −− perhaps when the consensus about the euro cracks and the union is shaken to pieces −− stability would be also prioritized over democracy?
Smuggled out from an Italian prison island in the Mediterranean, Altiero Spinelli's fabled manifesto for a federal Europe circulated among democrats and veterans of the resistance during the final stages of WW2. Many had drawn the conclusion that only a united Europe could conquer nationalism and offer protection against new tyrants, which at that time above all meant the rulers in Moscow.
A few years later, the Cold War now underway, the Swedish liberal Herbert Tingsten wrote the following about the experience of the disintegration during the inter−war years: "We may be of the Right, or Liberals or Socialists: we will not tolerate the chaos which a few decades ago was described as 'economic freedom'. In a democratic state, the people must not live in misery and unemployment." At the time, Tingsten was the towering figure in Sweden's intellectual life. As the editor−in−chief of Dagens Nyheter, the most widely circulated broadsheet in the country, he dominated the debate with his cultural radicalism and uncompromising anti−communism. Pessimism and failing political will during the inter−war years had, he argued, "rendered the world desolate for the people".
In Austerlitz, Sebald meditates over and over again on three kinds of buildings: the railway station, the library and the fortress turned prison camp. They come to represent the historical corner stones of modern Europe, embodying the dream of travel, the need to properly order memory and the recurring desire to lock people up.
These texts −− by Spinelli, Tingsten and Sebald −− span the movement that successively united Europe, a movement driven by the ambition to control capitalism, nationalism and, above all, Germany. What came to be seen as the European experience is the negative pole: never to be forgotten, we must distance ourselves from it and invent another Europe. There is reason for us to remind ourselves of these things, once so self−evident. The conclusions of Spinelli, Tingsten and Sebald stand in stark contrast to the comments that have dominated media and politics in recent months. Reading them is like waking up after a long period of deep sleep.
During the euro crisis, a small circle of government leaders together with
technocrats from the European Central Bank (ECB) have grabbed for themselves the right to take far−reaching decisions. In memos from civil servants in the Commission they have even been collectively referred to as "the Frankfurt group". The past six months have seen weekly declarations to the effect that the EU is ruled by the wealthy nations and that indebted states must accept tutelage. Shameless moves have been made to capture power from the Commission in Brussels and transfer it to the assertive Berlin−Paris axis.
The summit meeting on 9 December reinforced this pattern and attempted to provide it with more formal legitimacy. EU heads of government are now to meet more often and will eventually form the political nexus of the Union. Power shifts inexorably towards a circle of people who will discuss all issues and finalize all decisions behind closed doors. In their hands, politics will change into diplomacy, public debate into cunning power games and the European idea into negotiations between states.
In this situation, the polemical essay by Jürgen Habermas on constitutional jurisprudence, Zur Verfassung Europas, has become a welcome "call to arms" in defence of the EU's progress in the direction of civilization and democracy. Recent developments have arguably added edge to his warning that, in the shadow cast by the crisis, the Union risks being transformed into a "post−democratic regime of burea
ucrats". In fact, the Commission (intended as the forum for small member nations) and the Parliament (the forum for the citizens) are crowded out from crucial decision−making. The movement initiated by the Lisbon treaty, which despite its many shortcomings provided an impetus towards a uniquely transnational democracy, is now seriously threatened.
According to Habermas, the fact that an elite is closing ranks around the EU, seeing it as a private, elitist project, is "insolent". The outcome of this insolence is that the citizenry is once more attracted to the illusion of nationhood, complete with the historically only−too−familiar package of border patrols, anti−European rhetoric and xenophobia. If you perceive the world as "rendered desolate for the people", all this will add up to a popular step backwards, reassuring and rational.
During the debt crisis, democracy has become the forgotten factor on the national as well as the EU level. Both Italy and Greece have acquired heads of government who are "apolitical" technocrats. This fact may mark a transition to political systems that are less corrupt and "client−oriented", but in difficult political situations, technocracies must be regarded with considerable scepticism. Even though in both countries the governments are scrutinized by parliaments elected by popular vote, the arrival of technocrats indicates (especially in Italy, where the entire cabinet is a collection of experts) that democracy has edged closer to the point where it might be eliminated or seriously curtailed by an administrative emergency decision.
Actually, there should be no need even to worry. Similar transitional governments are, after all, not unusual. However, the pressure to calm "the market" is now so intense that departures from democratic rules may well be accepted in an acute crisis situation. Other heads of government will look away, as will that powerful grey eminence, the ECB, and perhaps the anxious, stressed public as well. Successful actions by a government of experts might tempt postponements of scheduled parliamentary elections for the sake of stability. Failures could cause total political disasters, driven by "the markets", causing the citizenry to lose trust both in appointed technocrats and in duly
elected politicians, warns José Ignacio Torreblanca. The continent, he continues, is in state of a democratic crisis that is damaging in two respects: "While democracy (as the capacity to self−govern) evaporates on a national level, it does not reappear anywhere else, least of all where it ought to −− in Europe. On the contrary: instead of reinforcing democracy in Europe, the crisis is bolstering technocracy on two levels: on the national level […] and on the European level."
In his book, Ill Fares the Land, Tony Judt predicted that neoliberal agitation for a "minimal state" would cease after the crash in 2008 and be replaced by the return of the state and a battle about its characteristics: should it be democratic or authoritarian, kindly or malevolent, based on surveillance or trust? He turned out to be right. That battle is being fought already.
The longstanding, wishful call for "more Europe" has been converted into a meaningless platitude. Sharper, more focused opinions are now necessary: the parliament must be the engine of politics, the Commission must submit to the will of the parliament, social responsibility and a redistributive policy from wealthy to poor regions must become a reality −− otherwise there is no future either for the euro or the European idea .
For the first time, this can be said without risking being regarded as a stranded dreamer. The Parliament has backed some form of fiscal rights and the Commission favours a Tobin tax on financial transactions. Anyone who can bear reading through Barroso's speeches and written utterances will discover that, post−2008, neoliberal keywords have been cautiously replaced by the vocabulary of social concern. The IMF states that growing inequality is a causative factor in the crisis. If the different party groupings decide, as some have actually discussed, to nominate their own candidates for the presidency of the Commission in the next European elections, the result will be a democratic landslide in favour of federation.
The situation is contradictory, both ominous and hopeful. Europe once again finds itself at a critical junction: it can decide either on a "post−democratic regime of bureaucrats" or else on a transnational democracy, reinvented but in the federalist spirit. The EU has long been moving towards such a democratic solution; now, for the first time, it is within reach. However, as Jürgen Habermas has written, it requires that the heads of government in the European Council are willing to go for "something that is contrary to their own interest, i.e. holding on to power". This is more or less the same conclusion as that drawn a few years ago by the political scientist Simon Hix, who in his book What's Wrong with the European Union and How to Fix It argues the Lisbon treaty has greater potential than we believe.
Joschka Fischer is of course right when he points out that it is unrealistic to look for a new and better treaty. His fears that Europe might become re−nationalized are confirmed when one observes the successful attempts by the heads of government to strengthen their positions of power in the European Council. But Fischer's radical pessimism seems to overwhelm him to the point of inaction. Perhaps his desire for a political Big Bang, as well as a tailor−made federal constitution, blinds him to the opportunities that might still be available. To identify these minor opportunities and expand them later: isn't that how federalists have always worked? Continued democratization and politicization are possible if elected politicians demonstrate a will to act. But this is not going to happen without a process of opinion−formation and with intellectuals and politicians taking a clear public stance.

For a long time, political scientists and economists have argued that the euro will cause either fragmentation or federalism, since monetary union is impossible without fiscal coordination. A cautious interpretation based on the recent European summit meetings, and the latest one in particular, suggests that the profound crisis of the euro could, in the best case, deliver the push towards integration that many have predicted. The euro mechanism would then lead to Europe reversing into a stronger political union, albeit at an appallingly high social cost. The subdivision into A−, B− and C−teams currently being mooted could be the first step in a slowly unfolding logical progression, in which countries outside the eurozone are squeezed ever further onto the periphery, and finally out of the EU itself. But a stronger political union, with a common policy on control and stabilization and with the euro as the adhesive, would force the member states to choose whether to stay or go: no euro, no EU membership. If this is so, the decisions currently being made are leading not to division and fragmentation but are moves towards a much more complex integration process. However this cannot not take place unless the issues of popular rule, citizenship and democracy are brought centre stage. What, then, would be the character of this European super−state, in many ways such a strange concept? That question awaits our answers −− our taking sides.
Any investigation of Europe, wherever you start and whichever direction you take at first, ends up in Germany. So it is interesting that the "German question" is now returning to the political debate, albeit formulated in new ways. Joschka Fischer has said that Germany, conscious of its historical role, has until now driven the realization of the European idea, but he is concerned that
Germany may now have lost interest. However, the new "German question" has surely begun to change shape. Germany, aware of the strength that Fischer fears, has insisted on the submission of other nations and on continued integration according to conditions set from Berlin. What is about to change is the unwritten contract between Germany and the rest of the continent on the subject of the European idea.
In his Zürich lectures on Luftkrieg und Literatur [English title: On the Natural History of Destruction], W. G. Sebald drew attention to the British carpet bombing of Nazi Germany and the fire storms in Hamburg. An eye−witness describes how a woman trying to escape from the burning city carried the charred remains of her dead infant in her suitcase until, on a strange railway platform, the lock broke and the contents fell out. Sebald's strong empathy with the Germans provokes emotions that expose the continued charge carried by European history. I am aware of it as a gut feeling. Usually hidden, but when the lock suddenly bursts, the reactions are immediate.
For many years now, the glass civil service tower in Brussels has been the target of vague European unease. In a sense, this unease has focused on a blank space, a faceless, impersonal symbol. However, as the protests begin to shift in the direction of where the decisions are actually being made, towards Berlin, other, more unpleasant ghosts have emerged from history. Does this demonstrate that the public interprets current developments in terms of the replacement of the European idea by another geopolitical power structure? Is Germany once again the European problem?
I believe that, for once, Jürgen Habermas is misjudging the matter when he argues that the link between the European project and the concept of peaceful coexistence is no longer relevant. The national, chauvinistic and separatist passions sweeping through Hungary, northern Italy, Denmark and other
countries indicate the opposite. The European experience has not been conquered. The demons that the European project succeeded in defeating still wait to take revenge. Fear of Europe has become no less valid.
Recently, I saw a new production of Oresteia by Aeschylus, a trilogy of plays about how Athens progressed from blood vendettas and spiralling violence to social order based on law. In a strange way, it seemed to correspond directly to the European drama now unfolding in the streets of Athens and at the summit meetings in Brussels, and reflected in the morning papers arriving on my doorstep. At a transnational level, the process of the European Union's astonishing advance has been similar. But this advance cannot reach its conclusion without the Union's decision−making system becoming more democratic and more transparent. Procrastination is no longer an option.

Samma text i svensk version:

Mötet i Bryssel den 9 december mellan EU:s regeringschefer adderades till raden av "avgörande ögonblick" för unionens framtid. Det senaste året har varje sådant möte omgetts av samma ödesmättade stämningar. Men den här gången är det möjligt att besluten verkligen blev avgörande genom att sätta i gång en rörelse ingen kan hindra, men vars riktning ännu inte är avgjord. Att uppdelningen kring den gemensamma valutan −− innanför, utanför och på väg in −− institutionaliserats och kopplats till politisk makt på ett helt annat sätt än tidigare kommer få konsekvenser.
Dagarna efter mötet flödade medierna över av kommentarer och inlägg. De var i huvudsak upptagna med två frågor: Hur blir marknadens reaktion och vilka medlemsländer kom ut som vinnare respektive förlorare. Samma frågor har hamrats in månad efter månad, vecka efter vecka sedan den grekiska skuldkrisen slog till. De döljer inte bara tillspetsade politiska processer på väg mot avgörande vägval, utan säger också något väsentligt om en allvarlig meningsförlust. Var har medborgarna, demokratin och folkstyrets grundläggande principer tagit vägen när vi talar om Europa?
Nyligen ställde den tyska kulturskribenten Thomas Assheuer den anklagande frågan i Die Zeit var de intellektuella befann sig när Europaprojektet föll samman. Hela den serie artiklar och samtal om Europafrågan som publicerats i Eurozine ställer underförstått samma fråga. Det är uppenbart att alldeles för många européer har undvikit Europafrågan. De har gömt sig i mumlets varma gemenskap. De har undvikit att ta reda på politikens egentliga konflikter. De har glidit med strömmen. De har tagit riktningen för given. De har duckat för svåra politiska ställningstaganden. Intellektuella verktyg som krävs för att orientera sig verkar ha gått förlorade. När allt plötsligt står på spel −− demokratin, politiken, tryggheten −− blir uppvaknandet därför iskallt och utlöser en känsla av allmän rådlöshet.
Första gången jag läste den tyska författaren W.G. Sebalds romaner för snart tio år sedan var pessimismen lika stark som nu, men då i spåren efter 11 september. Böckerna hade en hypnotisk effekt. Det var som att falla handlöst ner i Europas minnen av mänsklig hjälplöshet och politiskt våld: Förintelsen, gränsdragningarna, migrationerna, desorienteringen. Sebald förvandlar historien från en tidslinje där man lämnar katastrofer bakom sig, till ett hus där de bor kvar i olika rum, i någon mening fortsätter att verka, och som de över− och efterlevande är dömda att vandra mellan.
Hans romaner påminner om det avgörande i varje ställningstagande för Europatanken, nämligen skräcken för Europa. Jag minns läsningen som en sjunkbomb med fördröjd utlösning. Den bidrog till att jag för första gången kände mig tvingad att ta mer precis ställning för ett federalt Europa.
Mitt i höstens politiska tumult drogs jag av en tillfällighet tillbaka till Sebalds böcker. Och när jag nu läser hans sista roman, Austerlitz, återkommer samma känsla. Men den här gången eftersom jag samtidigt märker hur kontinentens styrande eliter −− regeringschefer, teknokrater och kommissionärer −− verkar ha glömt den rädsla som konstiturerade efterkrigstidens Europa. De står inte längre i kontakt med det som har kallats den europeiska erfarenheten −− med Sebalds värld.
Men deras förlust verkar gå ännu djupare. När den arabiska våren bröt fram vägrade europeiska regeringschefer i det längsta att kräva de gamla envåldshärskarnas avgång. Budskapet de sände ut var enkelt att tyda: Hellre odemokratisk stabilitet än osäker demokrati. Ingripandet i Libyen kom som en lättnad. Men misstron hade redan slagit rot. Europas politiker såg ut att ha förlorat sina demokratiska reflexer. Var det en signal att stabilitet skulle väga tyngre än demokrati även i ett möjligt europeiskt nödläge −− när eurosamarbetet kanske spricker och unionen skakar sönder?
Under andra världskrigets slutskede cirkulerade Altiero Spinellis legendariska manifest för ett federalt Europa, utsmugglat från en italiensk fängelseö i Medelhavet, bland demokrater och motståndsveteraner. Många drog slutsatsen att bara ett enat Europa kunde övervinna nationalismen och ge skydd mot nya tyranner, mest akut mot de i Moskva.
Några år senare, mitt i det kalla kriget, skrev den svenska liberalen Herbert Tingsten om erfarenheterna från mellankrigsårens sönderfall: "Vi må vara högermän, liberaler eller socialister: det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd och arbetslöshet i en demokratisk stat". Tingsten var vid den tiden en helt dominerande intellektuell gestalt i svensk debatt och chefredaktör för Dagens Nyheter där han förenade
kulturradikalism med kompromisslös antikommunism. Pessimismen och bristen på politisk vilja under åren mellan krigen gjorde att "världen blev öde för människorna", skrev han.
I romanen Austerlitz återkommer W.G. Sebald flera gånger till tre olika slags byggnader som han mediterar över: järnvägsstationen, biblioteket och fästningen omvandlad till fångläger. De framstår som några av det moderna Europas historiska hörnstenar: drömmen att resa ut, behovet att sortera minnen rätt och det återkommande begäret att låsa in.
Dessa texter slår en båge över den rörelse som successivt enat Europa med ambitionen att försöka bädda in kapitalismen, nationalismen och mest av allt Tyskland. Den så kallade europeiska erfarenheten blev minuspolen: man fick inte glömma den, måste avlägsna sig från den och därför uppfinna ett annat Europa. Det finns anledning att återigen påminna om dessa självklarheter. Spinellis, Tingstens och Sebalds slutsatser står som starka kontraster till de kommentarer som dominerat media och politik under hela hösten. Att läsa dem är som att vakna upp från en lång tid av djup sömn.

Under eurokrisen har en liten krets regeringschefer och teknokrater från Europeiska centralbanken ryckt åt sig rätten att fatta långtgående beslut. I meddelanden från kommissionens tjänstemän har de till och med börjat kallas "Frankfurtgruppen". Varje vecka det senaste halvåret har det kommit utspel som gått ut på att EU:s rika länder ska styra och de skuldsatta acceptera förmynderi. Det har gjorts oblyga framstötar att kapa makt från kommissionen i Bryssel och överföra den till den mer handlingskraftiga axeln Berlin−Paris.
Toppmötet den 9 december befäste mönstret och gjorde försök att ge det mer formell legitimitet. EU:s regeringschefer ska nu träffas ännu oftare och slutligen bli EU:s politiska mittpunkt. Makten rör sig obevekligen in mot en krets som för alla diskussioner och fattar alla beslut bakom stängda dörrar. I deras händer förvandlas politik till diplomati, offentlig debatt till slugt maktspel och Europatanken till mellanstatliga förhandlingar.
I den här situationen har Jürgen Habermas rättsfilosofiska debattinlägg Zur Verfassung Europas blivit ett välkommet "call to arms" för ett försvar av unionens civilisatoriska och demokratiska framsteg. Den senaste utvecklingen kan sägas skärpa hans varning att EU i skuggan av krisen riskerar att förvandlas till "ett postdemokratiskt byråkratherravälde". I praktiken trängs kommissionen (som ska vara de små ländernas röst) och parlamentet (som är medborgarnas röst) bort från avgörande beslut. Den rörelse mot en unik transnationell demokrati som Lissabonfördraget, trots alla sina tillkortakommanden, ändå möjliggjorde är allvarligt hotad.
Att eliten nu slår vakt om EU som ett slutet elitprojekt kallar Habermas "fräckhet". Konsekvensen av denna fräckhet är att medborgarna lockas tillbaka till den nationella illusionen, med hela det historiskt välbekanta paketet av gränsbevakning, antieuropeisk retorik och xenofobi. När man upplever att "världen blev öde för människorna" framstår det för många som ett både lungnande och rationellt steg tillbaka.
Men demokratin har inte blivit skuldkrisens glömda faktor bara på EU−nivå, utan även på nationell. Både Italien och Grekland har nu teknokratiska och "opolitiska" regeringschefer. Detta kan innebära övergångar till mindre korrupta och klientelistiska politiska system, men teknokratier bör i svåra politiska lägen ändå betraktas med stor skepsis. Även om båda regeringarna kontrolleras av folkvalda parlament innebär de −− i synnerhet i Italien där hela regeringen är en samling experter −− att demokratin förflyttas några steg närmare den punkt där den, med ett administrativt nödbeslut, kan avskaffas eller allvarligt inskränkas.
Egentligen skulle man inte behöva känna oro. Liknande övergångsregeringar är trots allt inte ovanliga. Men pressen att lyckas blidka "marknaden" är nu så upptrissad att avsteg från demokratiska rättsregler mycket väl kan accepteras i ett tillspetsat krisläge; av andra regeringschefer, av Europeiska centralbankens mäktiga grå eminens och även av en nervös och stressad allmänhet. Framgångar för expertregeringar kan fresta till att skjuta upp kommande parlamentsval för stabilitetens skull. Och misslyckanden kan innebära total politisk kollaps, frampressad av "marknaderna", där både folkvalda politiker och tillsatta teknokrater förlorar medborgarnas förtroende, ungefär som José Ignacio Torreblanca varnar för i en Eurozine−artikel där han också understryker att kontinentens demokratiska kris nu slår till från två håll: "While democracy (as the capacity to self−govern) evaporates on a national level, it doesn't reappear anywhere else, least of all where it ought to −− in Europe. On the contrary: instead of reinforcing democracy in Europe, the crisis is bolstering technocracy on two levels: on the national level […] and on the European level."
I sin sista bok, Ill Fares the Land, spådde historikern Tony Judt att de nyliberala ropen på mindre stat skulle upphöra efter kraschen 2008 och ersättas av statens återkomst och en strid om dess natur: ska den vara demokratisk eller auktoritär, snäll eller elak, präglas av övervakning eller tillit? Han fick rätt. Striden är redan här.
Den länge användbara viljeyttringen "mer Europa" har i höst förvandlats till en innehållslös plattityd. Nu behövs i stället mer taggiga och precisa ställningstaganden: för att parlamentet blir politikens motor, att kommissionen underställs parlamentet, att ett socialt ansvar och en fördelningspolitisk ambition mellan rika och fattiga regioner förverkligas −− annars har varken euron eller Europatanken någon framtid.
För första gången kan man säga detta utan att betraktas som en strandad drömmare. Parlamentet har tagit ställning för någon form av beskattningsrätt och kommissionen för Tobinskatt på finansiella transaktioner. Den som orkar läsa Barrosos tal och texter har upptäckt hur nyliberala signalord tonat bort efter 2008 och försiktigt ersatts av sociala. IMF pekar ut växande ojämlikhet som drivande orsak bakom krisen. Och om de olika partigrupperna inför nästa Europaval beslutar, som några av dem faktiskt verkat diskutera, att gå fram med egna kandidater till kommissionens ordförande utlöser det ett demokratiskt skred i federal riktning.
Läget är motsägelsefullt, både illavarslande och hoppfullt. Europa står återigen vid ett avgörande vägval: antingen ett "postdemokratiskt byråkratherravälde" eller en transnationell demokrati, nyuppfunnen men i federal anda. För första gången ligger en sådan demokrati, som EU länge rört sig mot, inom räckhåll. Men då krävs, som Jürgen Habermas skriver, att regeringscheferna i Europeiska rådet vill "något som går emot deras eget intresse av att behålla makten". Det är ungefär samma slutsats som statsvetaren Simon Hix för några år sedan drog i boken Whats's Wrong with the European Union and How to Fix It: Lissabonfördraget har större potential än vi tror.
När Joschka Fischer i samtalet "Europa och den nya Tysklandsfrågan" påpekar det orealistiska i ett nytt och bättre fördrag har han naturligtvis rätt. Hans farhågor för en renationalisering av Europa bekräftas av hur regeringscheferna i Europeiska rådet framgångsrikt försöker stärka sin maktposition. Men Fischer verkar bli både övermannad och handlingsförlamad av sin rad
ikala pessimism. Det verkar som att hans längtan efter en politisk big bang, med federalt formsydd konstitution, gör honom blind för de möjligheter som trots allt verkar öppnas. Att identifiera dessa små möjligheter och sedan vidga dem har väl alltid varit federalisters sätt att arbeta? Fortsatt demokratisering och politisering är möjlig om valda politiker visar vilja. Men detta kommer aldrig att hända utan opinionsbildning och offentliga ställningstaganden.
Statsvetare och ekonomer har länge påpekat att euron kommer att leda till sönderfall eller federalism, eftersom en monetär union är omöjlig utan en fiskal. En försiktig tolkning av höstens alla europeiska toppmöten, och i synnerhet det senaste, är att eurons djupa kris i bästa fall innebär att den till sist blir den integrationskraft många förutspått. Via euron backar Europa då, till ett ohyggligt högt socialt pris, in i en starkare politisk union. Denna uppdelning i ett slags A−, B− och C−lag, som nu antyds, kan vara första steget i en långsamt verkande logik där de länder som står utanför eurosamarbetet också pressas allt längre ut i periferin och slutligen bort från själva EU. Med en starkare politisk union, med gemensam kontroll− och stabiliseringspolitik där euron är sammanhållande kitt, tvingas medlemsländerna så småningom till ett val: inget EU−medlemskap utan euro. De beslut som nu fattats är då inte steg mot sönderfall och uppsplittring, utan inledningen till en betydligt mer komplicerad fördjupningsprocess. Men det får inte ske utan att frågorna om folkstyre, medborgarskap och demokrati tvingas in dess absoluta mitt. Vilken karaktär ska den, på många vis underliga, europeiska överstaten ha? Frågan väntar våra svar −− våra ställningstaganden.
Var man än börjar undersöka Europa, åt vilket håll man än rör sig så slutar man i Tyskland. Det är därför intressant att se hur "Tysklandsfrågan" nu återvänder till den politiska debatten, men med delvis nya formuleringar. Joschka Fischer påpekar att Tyskland varit pådrivande bakom Europatankens förverkligande, utifrån medvetenhet om landets historiska roll, men oroar sig för att Tyskland möjligen förlorat intresset. Men den nya "Tysklandsfrågan" har väl egentligen börjat bli en helt annan. Nämligen att landet, utifrån den känsla av tysk styrka Fischer fruktar, under eurokrisen i praktiken krävt underordning av andra och att fortsatt integration ska ske på Berlins villkor. Det är Europatankens oskrivna kontrakt mellan Tyskland och resten av kontinenten som håller på att förändras.
I sina så kallade Zürichföreläsningar, Luftkrieg und Literatur, uppmärksammade W. G. Sebald de brittiska bombmattorna över Nazityskland och eldstormarna i Hamburg. Ett ögonvittne berättar hur en kvinna på flykt från den brinnande staden hade sitt döda sönderbrända spädbarn i resväskan, ända tills låset gick upp och det rullade ut på en främmande tågperrong. Sebalds starka empati med just tyskar provocerar fram känslor som avslöjar den europeiska historiens fortsatta laddning. Jag känner det i min egen mage. Det ligger dolt, men när låset plötsligt går upp kommer reaktionerna.
Under många år har det löst flytande europeiska missnöjet haft tjänstemännens glashus i Bryssel som måltavla. I någon mening har det därmed riktats mot en tom punkt, en symbol utan ansikte och personlighet. Men under eurokrisen har andra mer obehagliga historiska spöken vaknat till liv när protesterna börjar röra sig i en annan riktning, mot den plats där de verkliga besluten nu fattas −− mot Berlin. Innebär det att människor börjat tolka utvecklingen som att Europatanken ersatts av en annan geografisk maktordning? Är Tyskland tillbaka som ett europeiskt problem?
Jag tror Jürgen Habermas för en gång skull gör en missbedömning när han i nämnda samtal om "Europa och den nya Tysklandsfrågan" menar att Europaprojektets koppling till fredstanken spelat ut sin roll. De nationella, chauvinistiska och separatistiska passionerna som sveper fram i Ungern, Norditalien, Danmark och andra länder säger motsatsen. Den europeiska erfarenheten är inte övervunnen. De demoner Europaprojektet lyckades övermanna väntar fortfarande på sin revansch. Att känna skräck för Europa har inte förlorat relevans.
Nyligen såg jag en nyuppsättning av Aischylos dramatrilogi Oresteia om hur Aten tog steget från blodshämnder och våldsspiraler till rättslig ordning. På ett märkligt vis talade den direkt till det europeiska drama som nu utspelas på gatorna i Aten, toppmötena i Bryssel och morgontidningarna i mitt kök. Den europeiska unionen har kommit fantastiskt långt i en liknande process på transnationell nivå. Men rörelsen kan inte slutföras utan en demokratisering och öppning av unionens beslutsordningar.
Inget kan längre skjutas på framtiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s