Kvar på isflaket

När Socialdemokraterna på en presskonferens för ungefär ett år sedan meddelade att Håkan Juholt skulle bli ny partiledare var det ingen som ropade ”Äntligen!”. De flesta undrade i stället: vem är det? När han i går berättade att han omedelbart avgår hördes tvetydiga burop.

Mellan de båda presskonferenserna hänger en obesvarad fråga. Den rör sig i vinden som tvätt på tork. Den lyser i skymningsljuset som ett vitt lakan. Den finns i allas medvetande.

Hur kunde det gå så illa?

Det hade ju börjat bra. Han avslöjades omedelbart som uppbyggelig talare. Han vågade debattera med energi. Och han verkade ha uppfattat den omläggning av attityder och tankar som pågick djupt nere i det folkliga myllret efter finanskraschen 2008.

Men sedan gled allt isär. Han såg ut som en storväxt pojke som blivit kvar när isen gick och nu förtvivlat försökte jumpa mellan flaken. För varje språng blev läget bara mer förtvivlat.

Nu hörs ropet att hans fall är journalisternas och nyhetsfabrikernas fel; att han föll efter målmedveten jakt. Jag tror det är fel svar. Men att det rymmer rätt fråga.

I förhållandet mellan politik och media råder numera en besvärande obalans. Inte i makt, men i hur man tar ansvar och hur andra kan avkräva samma ansvar. Förenklat kan man säga att valda politiker för det mesta tvingas ta det där ansvaret för misstag, nödlögner eller omdömeslösheter. De spelar rent. Men för de stora nyhetsfabrikerna leder inte ens allvarliga misstag till konsekvenser. De kan rigga spelet utan egentlig oro. Det är den obalansen, den uppenbara ansvarslösheten, som processerna mot Murdochpressen i London ytterst handlar om. Situationen i Sverige går inte att jämföra med den brittiska. Men granskningarna av Juholts bostadsbidrag pekade ändå på problemet. Partiledaren tvingades till sist avgå. Men de tidningar som faktiskt hade fel i en avgörande fråga – påståendet att bidraget var omgivet av tydliga regler – behövde aldrig ta något ansvar. De blev lite molokna. Men kunde sedan rulla vidare, som om inget hänt. Den redaktör som inte förstår problemet saknar rättskänsla.

Hur kan man räta upp obalansen utan att bakbinda journalistiken? Det är frågan.

Men svaret om Juholt är ändå att han föll på otillräcklighet och misstag. Med enkelhet kan man peka ut de tre avgörande. 1) Bostadsbidraget. 2) Hans frånvaro i tevedebatten där han inte ville stå bredvid Jimmie Åkesson och efteråt förklarade att det fanns ett avtal mellan de rödgröna om detta – vilket inte alls fanns. 3) Turerna kring budgetförslaget.

I alla tre fallen slirade han med sanningen. Eller ljög han helt enkelt? Ingen kunde längre lita på honom, inte ens hans egen partistyrelse och då är det slut.

När 2012 anlände hade Socialdemokraterna varken trovärdig statsminister- eller finansministerkandidat. De hade börjat bli ett frånvarande och tämligen irrelevant parti. Oppositionen verkade för det mesta representeras av V eller MP när det blev diskussion i Studio ett eller P1 Morgon.

Det leder mig till nästa ofrånkomliga fråga: Vad är det för fel på Socialdemokraterna? Många svarar, med illa dold skadeglädje, att deras idéer är ur led med tiden, att de saknar samhällsanalys och är allmänt vilse. Jag tror de hugger i sten. Det är inte där problemet ligger.

Jag har träffat Håkan Juholt en gång, i början av hösten. Vi satt några runt ett bord och pratade politik. Han utstrålade vänlig energi. Men efterlämnade ändå en känsla av ensamhet. Han verkade inte ha någon riktig talskrivare ännu och klagade över att ingen ville jobba med honom.

När jag nu tänker tillbaka på mötet återkommer bilden av pojken på isen, minutrarna innan det fasta började spricka sönder. Det var som att han redan då stod övergiven.

Jag fick en liknande känsla av Mona Sahlin, som att hon var omgiven av tomhet. Tomhet i betydelsen att de mest begåvade – de som borde sagt emot, ifrågasatt och matat henne med säker kunskap – successivt fallit bort; utvandrat till universitetstjänster, företag eller organisationer. Socialdemokraterna verkar helt enkelt förlorat den avgörande förmågan att omvandla sina hållbara idéer till konkreta reformer, till uppfinningsrik politik. Kvar är den stora tomheten.

I går letade jag fram den berömda radiodokumentären från i somras om Håkan Juholt. I ett avsnitt skämtar han om paradmålningen med Carl XII:s likfärd: ”Jaha, och vem är det de bär ut? Är det jag? Partiet? Sverige?”

Frågorna får anses obesvarade.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s