Posthumanism

Det går segt med bloggandet nu. Jag förstår inte varför. Det kommer veckor när det flyter av sig själv. Sedan kommer perioder när skrivtröskeln är så hög att jag snubblar vid varje försök. Ändå har de senaste dagarna varit fulla av sura saker att kommentera, som Frederik Ekelunds förskräckliga artikel i DN (21/12) om Maria Sveland, Magnus Linton och alla former av verklighetsanknuten vänster – men andra kommer bemöta den, så jag kan lugnt låta den ligga i fred.

I helgen har jag gjort två roliga saker. Först såg jag The Descendents med George Clooney som jurist, och förälder, på Hawaii. Fin film. Sällan Hollywood klarar att göra lågmält allvar om döende människor. Brukar mest vara franska regissörer som klarar sånt. Inte ett öga var torrt i salongen.

Sedan läste jag äntligen senaste Arena (1/12). Där finns ett tema om människan och naturen med bl a en nödvändig text av Jonathan Metzger (på KTH) om posthumanism – eller "mer än-humanismen" som han säger.

Min sista insats som chefred på Arena, innan jag slutade för två år sedan, var ett temablock om just posthumanism. Det är en av de mest utmanande och fascinerande tanketrådar som utvecklats på senare år. Vid första kontakten kan det låta flummigt, men är fastare förankrat i vetenskaplig empiri än den gamla reflexliknande upplysningshumanismen. Metzger fortsätter nu försöket att introducera detta i en offentlighet utanför universiteten. Jag tror Arena fortfarande är ensamt i Sverige att försöka. Inget annat kan ge mig samma sug att gå till biblioteket, låna en massa böcker av Bruno Latour, Michel Serres, Donna Haraway och andra, än just posthumanismen. Om jag bara hade tid. Men en dag händer det, tröstar jag mig med … kanske när mitt pågående bokprojekt är lämnat till förlaget i augusti.

Posthumanismen handlar om en helt ny syn på relationen människa-natur. Latour brukar provokativt skriva om naturens död. Andra (bl a jag) brukar lika provokativt förutspå den mänskliga individens död. Människan är varken herre över naturen eller en parasit på en i grunden harmonisk och naturlig natur. Ja, det utmynnar i just sån där postmodern relativism och relationism som brukar få traditionell vänster att antingen bli nervös eller kortsluta sig själv.

En upptäckt som utlöser frågor är bl a att det mänskliga genomet bara återfinns i tio procent av de celler som utgör en mänsklig kropp. Resten är andra varelser: bakterier, svampar, etc. Individen är alltså helt och hållet i minoritet i sin egen kropp. En forskare skriver: "Människans natur är en mellanartlig relation". 

Metzger påpekar att "mer än-humanismen" får politiska konsekvenser för en verklighetsorienterad vänster. T ex: "Nödvändigheten att lyfta fram ömsesidiga beroenden och sluta nära fantasier om unitärt självständiga och oberoende subjekt, vare sig dessa föreställs som en rationell individ, en "kultur", en nation eller en art – för att i stället lyfta fram processer av tillsammans-blivande."

Djurrätten är en självklar del av hela det posthumanistiska komplexet. I samma Arena skriver Henrik Johansson en tänkvärd artikel om litteraturen och djurrätten, bl a om J M Coetzees roman Elizabeth Costello.

Ingen av artiklarna finns utlagda digitalt. Köp tidningen! Metzgers artikel är en intellektuell kickspark.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s