Kvinnors list

;Könspolitiska texter.

Från äktenskapskritik till sexualupplysning 1839 – 1930.

Red: Klara Arnberg, Fia Sundevall, David Tjeder.

(Makadam)

;En sommarkväll 1903 introducerade Frida Stéenhoff ett nytt begrepp för svensk idépolitik: feminismen. Det markerade kvinnorörelsens ”modärnare stadium” och skulle nu ersätta ”föråldrade ståndpunkter”, förklarade hon för en fullsatt möteslokal i sin hemstad Sundsvall.

En lokalreporter noterade den blandade publiken. Där satt både damer från överklassen och ett ”ej obetydligt antal arbeterskor”. Stéenhoff tillhörde tidens radikaler och hennes angrepp riktades både mot kvinnorörelsen och manssamhället. Resten av sommaren plockade hon hatpost ur brevlådan.

109 år senare har hennes ord kvar sin skärpa. Feminismen var inte en rörelse för tröst, men för kritiskt ifrågasättande: ”Från att ha varit en kvinnornas strid mot männen är den nu en strid med männen mot andra kvinnor och män. Den är icke längre en strid mellan kön. Icke heller mellan klasser. Den är en strid mellan själar.” Hon var kanske en optimist. Man känner hur hon berusades av sina egna ord – av feminismens idé om en annan samhällsordning, en där könen undanröjts som maktmedel.

När hennes föredrag publicerades i pamfletten Feminismens moral blev hon uppläxad av den mer konservativa kvinnorörelsen. De menade att hon förläst sig på världsfrånvänd fransk filosofi.

Det var sexpolitiken som delade kvinnorörelsen. Frida Stéenhoff och Ellen Key tillhörde de utmanande och normkritiska. Människor måste få leva efter eget omdöme och moralen relativiseras. ”Kärleken blir således allt mer en människans ensak, barnen däremot allt mer en samhällets lifssak,” skrev Key samma år som Stéenhoff presenterade feminismen. Uppfattades det som ett samordnat försök att fälla den egna rörelsens begränsningar?

Det är underbart att läsa deras gamla texter. I Sverige har idépolitiska klassiker låg status. Ingen använder dem. Jag fattar inte varför. Att börja upptäcktsresan med nya antologin Könspolitiska nyckeltexter är att hamna mitt i den svenska kulturradikalismens starkaste, och mest särpräglat sammansatta, linje: Fredrika Bremer, Ellen Key och Elin Wägner.

Jag växlar mellan antologins klassiker och senaste numret av feministiska Bang. Effekten är omedelbar. Där skriver Tiina Rosenberg lika angeläget som vanligt. Nu en kritisk, lite melankolisk, utvärdering av den queerfeministiska stormningen av kvinnorörelsens barrikader. Plötsligt hör jag debattens långa ekon, bullret från uppbrott och gräl. Frida Stéenhoff och Tiina Rosenberg faller ivrigt varandra i talet. De vilel samma saker och utlöste liknande reaktioner. Hela det polemiska temablocket om ”Lägesrapport” i nya Bang för mäktigare klang när det studsar mellan antologins nästan glömda strider. Bråkets betydelse understryks. Kritiken ska alltid gå före solidariteten.

Redan Key och Stéenhoff identifierade sexnormer och familjemakt som kärnfrågor. Det fanns inget säkrare sätt att bli feminist än att studera äktenskapets idé, skrev de. Stéenhoff efterlyste en intersexuell moral. Nu är stridslinjerna andra, men frågorna lika explosiva. Läs Nasim Aghili i Bang. Hon står beredd att upprepa stormningen: ”Jag ger feminismen ett år till”.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s