Vad kan man göra?

Varje dag kommer nya rapporter om hur Asadregimen dödar landets medborgare. Ryssland och Kina blockerar omvärldens förmåga att ingripa. Det har utlöst en ny debatt om vad FN:s plikt att skydda civilbefolkningar egentligen innebär – och om det ens är en bra princip.

I ett tidigare blogginlägg har jag nämnt Anne-Marie Slaughters förslag om begränsad intervention. Nu skriver Alex de Waal från World Peace Foundation en kritik av hela den freds- och demokratiidealism han menar FN:s nya princip vilar på, och ivrigt försvarats av bl a Samantha Power som skrivit A Problem from Hell – helt säkert en av 2000-talets mest inflytelserika (och bästa) globalpolitiska böcker. De Waal kan låta cynisk och iskall, och jag är verkligen ingen principiell motståndare till interventioner, men hans försvar av traditionell diplomatisk medling har poänger. Han formulerar ett reellt dilemma med det nya paradigmet – interventioner och/eller åtal vid Internationella brottsmålsdomstolen: "For perpetrators, the prospect of foreign intervention and prosecution rules out the possibility for compromise."

Gareth Evans, känd försvarare av "Right to Protect" svarade sedan de Waals angrepp mot principen.

Jag ser ett annat problem, som jag tjatat om många gånger. Principen att ingripa för att skydda civila har kidnappats av det militärpolitiska etablissemanget. Interventioner diskuteras numera bara i rent militära termer. I Sverige har JAS blivit symbol för fredsskapande arbete – det är motbjudande och absurt. Var tog den konkreta och innovativa diskussionen om icke-militära interventioner eller sådana som inte är fastlåsta av militarismens handlingsramar egentligen vägen? I Syrien är bombningar helt uteslutna – de skulle bara förvärra – och då står vi handlingsförlamade. Militarismen har som vanligt fördummat oss.

Jag måste försöka ta reda på vad Mary Kaldor och andra kloka egentligen tänker nu.

En av de viktigaste texterna om plikten att ingripa skrev filosofen Michael Walzer 2002. Den finns i boken Thinking Politically. Han påpekade att alla dessa diskusioner är oundvikliga, eftersom vi i den globala epoken alltid vet. Grymheter i stor skala kan inte längre döljas. Det folkliga trycket som snabbt uppstår – vi måste göra något – är en reflex av en global solidaritetstanke som inte längre är begränsad till små grupper av aktivister. Den uppstår vid varje matbord, framför varje datorskärm eller teve. Kunskapen skapar känslan av medansvar. Följdfrågan är alltid densamma: hur kan vi ingripa för att stoppa dödandet?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s