Husbys invånare ignoreras när området ska "förtätas"

De boende i Husby är nöjda med miljonprogrammets idé om att separera bilvägar från husen. Barn kan leka fritt och det finns öppna områden och mötesplatser. Nu vill stadsplanerare att förorten ska likna innerstaden trots starka protester, menar skribenterna.

År 1971 ockuperade man Kungsträdgårdens almar för att försvara den gröna staden. 2012 ockuperar man gångbroar för att försvara den trafikseparerade staden. Men har miljonprogramsborna någon chans att vinna striden mot stadens politiker och samhällsplanerare?

En strid pågår mellan miljonprogrammet Husbys invånare och stadens politiker och stadsplanerare.

Sedan 2009 har stadsdelspolitikerna fört dialog med Husbyborna om vilka förändringar som bör genomföras i bostadsområdet när den gigantiska satsningen ”Järvalyftet” blir verklighet. De boende i Husby har vid varje möjligt tillfälle tydliggjort att de inte vill bygga bilvägar mellan husen i sitt bostadsområde. Invånarna uppskattar den så kallade trafiksepareringen som är typisk för miljonprogrammen. Ändå planerar politiker och ingenjörer att lägga ner mångmiljonbelopp på att bryta trafiksepareringen, höja bilvägarna i nivå med husen och ta bort gångbroarna. Man anser att ”bilar och människor bör kunna mötas”.

I protest ockuperade ett hundratal personer en av Husbys gångbroar för att visa sitt missnöje när det stod klart att politikerna beslutat att bygga bilvägar mellan husen i det trafikseparerade Husby. Men politikernas beslut står fast.

Vi menar att angreppen mot trafiksepareringen i Husby inte är någon tillfällighet. Trafiksepareringen har blivit en symbol för de moderna stadstyper som byggdes i huvudsak efter andra världskriget; de så kallade förorterna. I dag finns en stark offensiv från vissa stadsplanerare, arkitekter och politiker att bilarna måste in i kvarteren. Att separera bilar från fotgängare, cyklister och barn anses utmynna i misslyckade icke-urbana och sterila stadsmiljöer.

När efterkrigstidens bostäder skisserades var tanken att man skulle skapa en ny sorts förorter, bättre anpassade för barn och gångtrafikanter. Därför valde man att separera bilvägarna ifrån bostadshusen, parker och centrum. Det gör att miljonprogrammets bostadsområden består av en lång rad parker, med gräs, träd, bergknallar och gångvägar mellan husen, i stället för bilvägar med parkeringsplatser längs trottoarerna. Det gör att naturliga mötesplatser, picknickställen och strövområden finns mitt i bostadsområdena och att barn kan röra sig fritt utomhus. Allt detta uppskattas av många som bor i förorten i dag. Ändå pekas trafiksepareringen ut som ett stort problem av vissa av dagens samhällsplanerare.

Arkitekten Jerker Söderlind har i boken ”Stockholms satelliter” formulerat det ideologiska angreppet mot trafikseparering. Han menar att den gamla stadsgatan, modell 1910-talet, är stadens dna-kod. En riktig stad kräver trafikerade gator, trottoarer, butiker och fickparkerade bilar. Helst ska det vara både trångt och bullrigt. Då anses staden bli kreativ.

Det är en idé som bygger på föreställningen att det bara finns ett slags stad. Alla som bor i trafikseparerade miljöer vet bättre. Frånvaron av bilar ger både frihet och trygghet.

Att avskaffa trafiksepareringen är ett led i ett större ideologiskt angrepp mot den moderna staden – den där man för första gången i historien planerade även utifrån barnens behov.

”Ett klätterträd till varje barn!” Så marknadsfördes miljonprogrammet när det begav sig på 1970-talet och trots all kritik som miljonprogrammen fått utstå är många av dem som bor där nöjda med sitt boende. Speciellt omtyckt är ”trafiksepareringen”. I Husby har invånarna sagt ifrån. Man vill inte bygga bort trafiksepareringen. Men beslutsfattarna vill inte lyssna.

Dagens sociala ingenjörskonst kallas inte ”miljonprogram” för man satsar inga pengar på att bygga bostäder. I stället kallar stadsplanerarna sin vision ”den sammanhängande kvartersstaden”. Man talar om ”förtätning” och idén är att Stockolms förorter ska ta efter innerstadens allra tristaste egenskaper: Hus och bilar ska befinna sig så nära varandra som möjligt, öppna fält och gräsmattor ska byggas bort och inga platser ska lämnas åt slumpen.

Vi menar att förorterna inte är någon misslyckad variant av innerstaden, utan att både miljonprogrammets bostadsområden och andra förorter har många goda egenskaper som bör respekteras och värnas. Förorternas öppna landskap, parkerna och avstånden mellan bilvägar och hus är något som många av oss förortsbor gillar. Vi menar att förortsbornas erfarenheter och röster bör räknas lika mycket som innerstadsbor och villaförortsbor vid stadsplanering.

Trafiksepareringen är inte är ett påfund gripet ur luften, inget hugskott eller abstrakt vision, utan en praktisk lösning på ett reellt problem. Enligt Husbybornas åsikt är den fortfarande en lyckad lösning.

Varför vill Stockholms stad köra över Husbyborna och bryta upp trafiksepareringen, trots de boendes protester?

Kan det vara så illa att Järvalyftet används som ett sätt för en innerstadselit att modifiera förorterna efter sitt tycke och smak, helt utan hänsyn till dess invånare?

Per Wirtén, författare och skribent, Huddinge

Lars Raattamaa, arkitekt och poet, Årsta

Martin Wiese, arkitekt, Bredäng

Johanna Langhorst, radioproducent, Farsta

Marita Castro, utställningsproducent, Bagarmossen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s