Ny svar på evig gåta

;I årtusenden har människor undrat vad en människa egentligen är. Frågan har varit ungefär samma, men svaren har förändrats. På senare år har radikalt nya svar börjat tränga sig på och skapa både nyfikenhet och oro. De har fått näring från biovetenskaplig forskning.

I senaste Arena (1/2012) undrar Jonathan Metzger över upptäckten att det mänskliga genomet bara återfinns i tio procent av kroppens celler. Resten är bakterier, svampar och andra varelser. I ett tidigare nummer (1/2010) berättade Cecilia Åsberg att alla de olika slags bakterier som bor i en människas inälvor – och hen inte skulle överleva utan – väger ungefär två kilo. Människor bär på myller av liv. I själva verket är varje människa i minoritet till sig själv.

Det låter som roliga anekdoter att överraska vännerna med vid nästa middagsbjudning. Men om man börjar tänka konsekvenserna, hur upptäckterna påverkar den där gamla frågan om människan, börjar det hända större saker. Man träder då in i de svar, spekulationer och forskningsarbeten som börjat kallas posthumanism – eller som Metzger föredrar: ”mer än-humanism”. Där befinner sig bland annat Anna Tsing som ger svaret: ”Människans natur är en mellanartlig relation”. Det innebär en total revolution i hur vi uppfattar oss själva.

När människans DNA kartlades föll många av de fasta murar människor byggt upp kring föreställningen att vara en exceptionell varelse. Människans genom visade sig inte vara särskilt unik. Det mesta är gemensamt med andra varelser. I sin artikel påpekade Cecilia Åsberg att människan delar ungefär 70 procent av sina gener med en vanlig brödlimpa.

Under den stora vetenskapliga revolutionen och upplysningsfilosofins genombrott formades föreställningen att människor är autonoma individer, tydligt avgränsade både mot varandra, djuren och resten av världen. Den vetenskapliga revolution som nu rullas upp ger helt andra svar. Det är möjligt att mänskligheten står mitt i en långsam process av totalt förändrade uppfattningar om sig själv. Den gamla frågan håller på att få nytt svar.

I ett av de mest lästa och omtyckta avsnitten i Michel de Montaignes essäer funderade han, på 1570-talet, om sin katt. Han ställde den enkla frågan om det var han som lekte med katten, eller om det var katten som lekte med honom. De filosofer som senare bidrog till den ”upplysta” tanken om människans exceptionella natur, som Descartes, avskydde Montaignes tanke att även djur kunde hade individualitet, medvetande och vilja. 2012 börjar Montaigne, i just det avseendet, framstå som mer samtida än Descartes.

Posthumanismen har börjat bearbeta de frågor som bioforskningen tvingar fram. Många kan kännas extremt obehagliga. När Guardian för några år sedan frågade världsberömda forskare om nya genombrott var det många som undrade om tanken på en fri vilja skulle överleva de upptäckter som kan innebära att tankar och känslor helt enkelt är fysiologisk aktivitet i hjärnans vävnader.

Och vad innebär det för vår självförståelse när man nu plockar genmaterial mellan olika djurarter, och kan göra samma sak mellan djur och människa? Vad händer med de gränser som tagits för givna?

Det har växt fram två provokativa påståenden som faktiskt måste tas på allvar. Dels att individen löses upp och förflyktigas – människor börjar uppfatta sig helt annorlunda. Dels att naturen är död – det vill säga att kontraktet mellan människa och omgivande natur måste formuleras om: det finns ingen naturligt balanserad natur som kan återställas, kultur och natur är så sammansmälta att de måste uppfattas som en ömsesidig process.

Naturligtvis kommer allt detta så småningom få politiska konsekvenser. Jonathan Metzger beskriver det som en ny politisk ekologi. Det mest påtagliga området, där förändringen redan märks, är djurrätten. Men skredet är mäktigare. I Ecuador beslutades om ny konstitution 2008 där även ”naturen” fick rättigheter och som innebär att djur och växter kan representeras i domstol.

Kanske smyger sig nya värderingar på nästan utan att vi märker dem. I mitt radhusområde ska ett skogsområde bebyggas. Kommunen har konsulterat boende, ekologer och andra experter. Beslutet är intressant. Den del av skogen där människor rört sig ska trots protestlistor och upprörda möten bebyggas. Men den mer ogästvänliga och ”fula” delen, där djuren har fått ett slags frirum, ska bevaras.

Ofta märks en utbredd fientlighet mot samhällsteori. För alla med olika politiska vänstervärderingar är den ödesdiger, den leder till en skräck för verkligheten, för världen och forskningen. Den har på senare tid märkts i förenklade attityder till olika postmoderna, sexpolitiska och queerfeministiska angrepp på vaneseende. Många har glömt att stora delar av vänstern för femton år sedan ihärdigt förnekade globaliseringen.

Men för att kunna formulera nya tolkningar av gamla värderingar måste man vara nyfiken. Den som stänger dörren till de intellektuella och vetenskapliga laboratorierna – filosofi såväl som biovetenskap – väljer tröst och verklighetsflykt. Intellektuell rädsla är en, bland många, förklaringar till den europeiska socialdemokratins problem.

De frågor posthumanismen bearbetar är ohyggligt svåra. De ifrågasätter ju de föreställningar som blev argument för modern demokrati och humanism. Men att gömma sig för dem innebär att man förnekar framväxande kunskap. Och de rymmer, som Metzger påpekar, inte bara hot utan också möjligheter till vidgad solidaritet, frihet och uthålligt liv.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s