När mattan dras undan

Chris Cleave: Little Bee

Brombergs. Översättning: Ulla Danielsson.

 

Little Bee är en berättelse om trasiga människor; värnlösa och jagade av svåra minnen. Men den är skriven som en strömlinjeformad och glanslackad pastill för möjlig friktionsfri läsning, och kan fungera fint som feel-ganska-good-bok för humanister i behov av tröst. 

Men det är svårt att värja sig för Little Bee, en ung smart kvinna på flykt från Nigeria, till internering i den brittiska asyllabyrinten och sedan som papperslös på vandring genom Londons villaidyller. Hennes kvarlämnade fotspår utvecklar så småningom plågsamma frågor.

Om världens flyktingar fick egen flagga skulle den vara en grå urtvättad behå, skriver Chris Cleave. Han är en fingerfärdig brittisk författare som verkar kunna kontrollera alla trick, känslolägen och situationer: skräck och medkänsla, kyla och charm. Hans enda problem är hans skicklighet.

Ja, herregud vad mycket det är som talar mot den här romanen. Det gråts för många tårar, dör för många människor och den rymmer för många politiska eldhärdar – afrikanska oljekrig, flyktingpolitik, männens globala krig mot kvinnorna och den rika världens borgerliga förnöjsamhet – för att det ska bli riktigt bra. Men så sker undret, det som kan göra läsning omvälvande, och mot alla odds hör jag rösten från en författare som, gömd i den perfekt framslipade Spielbergdramaturgin, grubblar över ett moraliskt problem. Han ställer två frågor, gamla som mänskligheten, men båda med sådan uppriktighet att berättelsens präktighet skrumpnar.

Fråga ett: Är du beredd att hugga av ditt långfinger för att möjligen rädda en afrikansk flicka du aldrig mött från en ohygglig död?

Fråga två: Hur kan du stå ut med ett liv där din trygghet är så nära sammanflätat med andras lidande – med att de våldtas, stympas och dödas?

Romanens brittiska journalistpar, med höga inkomster och fin status, ger olika svar på den ödesdigra frågan om långfingret. Det avgör även deras liv. Mannen som först säger nej på fråga ett, ger sedan svar även på den andra genom att hänga sig i en elsladd.

Hur skulle jag ha gjort? Skulle jag ha offrat långfingret för Little Bee och hennes syster? Att jag inte kan svara ett helt ärligt och obetingat ja på frågan har plågat mig flera veckor. Chris Cleave lyckas med något sällsynt: först bekräftar och smeker han alla mina väluppfostrade ideal om solidaritet och ömsesidigt ansvar, sedan drar han hastigt undan mattan och lämna mig ensam på det kalla trägolvet. Det friktionsfria blev till sist en uppfordrande utmaning. En bra bok är inte alltid bra litteratur. Och hur viktig är egentligen litterär stil i skuggan av Cleaves fråga nummer två?

I Storbritannien blev Little Bee en stor framgång. Den är helt enkelt formsydd för den övre medelklass som känner marken skaka av alla kriser. I nya Arena beskriver Malena Rydell hur eliterna börjat upptäcka verkligheten utanför de egna framgångsnormerna; de moraliska och politiska problem Cleave lyckas linda in i lättillgänglig dramaturgi. Rydell kallar fenomenet Vanity Fair-marxism.

Nu ska jag lägga Little Bee på min tonårsdotters byrå. Jag hoppas hon läser den.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s