En politisk hemlighet

;Jean-Michel Guenassia: De obotliga optimisternas klubb

Översättning: Dagmar Olsson.

Norstedts

;Hur gör man för att skriva en så fet bok med så lätt hand? De obotliga optimisternas klubb lyser av den speciella egenskap fransk film ibland träffar: en bitterljuvt allvarlig lättsamhet. Varje mening är så noga bearbetad att den verkar fångad i flykten; helt konstlös.

Det är sent 1950-tal. Kallt krig, disiga vintrar och bombattentat i Algeriet. I eget rum på Café Balto har en krets flyktingar från Östeuropa samlats. De dricker, minns och spelar schack. Av en slump dras den brådmogna gymnasieleven Michel in i kretsen. Där sitter också Jean-Paul Sartre och röker. Omgiven av antikommunistiska flyktingar skriver han artiklar om nödvändig lojalitet med Moskva. De borde slänga ut honom, men låter honom vara i fred. När någon hamnar i knipa rycker Sartre in med diskret hjälp. De verkar förenade av en delad existentiell exil, erfarenheten att inte längre höra till.

Café Balto är som en osynlig europeisk centralstation, där underjordiska spår från hela kontinenten strålar samman. Alla flyktingar har anlänt med egna hemligheter: svek och svåra beslut vid minutsnabba uppbrott för att överleva. Skulden och sorgen hänger som tung tobaksrök över deras frihet. Alla grubblar över vad de förlorat.

Men de obotliga optimisternas klubb begränsas inte till de på caféet. Den väller ut på trottoaren och omfamnar hela Paris. Michels franska familj, och de flesta som passerar genom romanen, är inneslutna i egna erfarenheter eller familjeminnen av migration och förlust.

Guenassia, som själv har bakgrund som fransk algerier, avslöjar en politisk hemlighet: att Europa inte existerar utan migranter. Här har människor alltid tappat fotfästet, flyttat över gränser eller brottats med inre främlingskap. Hans roman kunde lika gärna utspelats i Stockholm 2012 eller Amsterdam 1712 och är en kärleksfullt sorgsen hyllning till det kosmopolitiska Europa. Han öppnar en historia som nationalister desperat försökt stänga. Den är sammansatt och paradoxal. I hans roman återfinns därför också den kraft som burit Le Pens bittra hat mot migranter: de franska algeriernas påtvingad flykt 1962.

De obotliga optimisternas klubb är underbar. Den gör mig både melankolisk och euforisk. Men när jag kritiskt knackar på alla underliga öden som berättas blir klangen då och då ihålig. Det verkar som att Guenassia inte hunnit utvinna allt han kunnat. Han har skrivit 625 sidor. Tänk om han fördjupat sig i 200 till med samma lätta tilltal.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s