Skuggsidan av Sverige

;Dan Jönsson: Ingenmansland. (Leopard)

Förra året bestämde sig Dan Jönsson för att besöka tolv svenska orter. En för varje månad. Han ville undersöka det han kallar ekonomins baksida; de platser som trängts undan från alla berättelser om svensk tigertillväxt. Det blev orter som Grängesberg, Ånge och Flen men också Angereds förorter i nördöstra Göteborg. Det är en underbar idé.

Men glöm alla förväntningar på lättsmälta reportage. På plats efter plats försjunker Jönsson i tung materia. Till varje ort tar han med en bok om samhällsekonomi — gammal eller ny. Det blir som en strävsam studiecirkel i tolv mäktiga avsnitt. Vad har hänt med baksideslandet efter kraschen 2008?

Den tunga fråga Dan Jönsson grubblar över vid loppmarknader, på bibliotek, i småstadsgallerior och hos de familjer där han hyr gästrum är den uppenbart viktiga ingen ställer: vad är egentligen ekonomi? Han undersöker de begrepp och fenomen vi i allmänhet betraktar som naturliga. Och det är på just de orter han besöker som det språkliga skenet slocknar. Nationalekonomins doktrinsystemet framstår där som ett främmande och abstrakt kristallpalats utan egentlig kontakt med småstädernas vardagsliv. Det är i den sprickan Dan Jönsson kliver in och försöker orientera sig.

Ekonomi? Ja, det handlar ju egentligen om hur vi lever tillsammans, svårare än så är det inte, noterar han i Ullareds stugby för shoppingarbete. Det vill säga ohyggligt svårt, lägger jag till i bokens marginal.

Jönssons dom över orterna han besöker är hård. Allt är dystert, mörkt, ödsligt och blåsigt. I Haparanda blir han chockerad av att ”allt känns fattigt, övergivet och förfallet”. Han beskriver det som att sjunka ner i mörka vattenmassor. Jag blir lika illa berörd som av bokens titel Ingenmansland. Jag har varit på de flesta orter han besöker, mina minnen är annorlunda och nu blir jag sugen att återvända: har det blivit så illa eller upprepar han bara de förenklade storstadsschabloner han egentligen ogillar? Men jag hejdar mig. Hans bok utvecklas till ett tungt verkande försvar för just dessa platser. De hårda negationerna blir ett konsekvent genomfört litterärt medel att sänka läsaren till samma låga depressiva sinnestillstånd han själv verkar befunnit sig i under resorna; och som också utgör själva svaret på frågan vad som hänt efter 2008.

Han beskriver en ekonomi på sparlåga. Små marginaler. Knapphet. Mångsyssleri. Bräcklighet. I det fina avsnittet från Grängesberg landar han i bokens bärande slutsats att det är ”skräcken att hamna på systemets utsida, som är den mentala drivkraften i globaliseringen. Vår tids stora, politiska drama utspelar sig längs denna gräns. Mellan centrum och periferi, mellan de inneslutna och de uteslutna.” Den gnagande rädslan håller småföretagare, kommunalråd och unga i Arbetsförmedlingens väntsoffor i sitt grepp. När man misslyckas har doktrinen om valfrihet förskjutit skulden från bristande system till den egna otillräckligheten. I stället för att känna vrede gömmer man sig i skam.

När en av gruvorna utanför Grängesberg lades ner skrev någon på en griffeltavla: ”Vi, de villiga ledda av de okunniga, gör det omöjliga för de otacksamma. Vi har gjort så mycket under så lång tid med så små resurser, att vi nu har kvalificerat oss att göra vad som helst med hjälp av ingenting.” Det är så melankolist vackert att det borde broderas och hängas på väggen. Sant då och ännu sannare i dag.

Dan Jönsson undersöker Sverige som en Lubbe Nordström nedsänkt med tio. Hans misantropi är överväldigande. Dysterheten hamras in med upprepade slagserier. Även knapphet bör väl kunna beskrivas med viss esprit? Inte.

Bokens tolv kapitel har nämligen också en personlig klangbotten. Jönsson har under många år försörjt sig som välkänd frilansande kulturskribent. Men när Dagens nyheter hamnade i akut kris efter 2008, drabbades kulturredaktionen hårt och han förlorade uppdrag. Plötsligt blev även hans egen situation kritisk. Pengarna räckte inte. Vad skulle han göra? Tungsinnet är både litterärt, politiskt och existentiellt. Han jagas av samma rädsla som de han möter under resorna.

Hans undersökningar utmynnar inte i ny klarhet. Men han finner ändå ett slags hoppfulla hållpunkter i de allmänningar av vardagligt samarbete som nobelpristagaren Elinor Ostrom försvarat. Det kan kallas civilsamhället, men också som den vanlighet han samtidigt får svåra mardrömmar av: ”denna täta kupa av vanlighet ger mig en känsla av att om jag öppnar munnen skulle jag fylla lungorna med vatten.”

Dan Jönsson bearbetar konsekvent kapitalismens svenska undersidor: trampkvarnen, skuldsättningen, meningsförlusterna. Det är oumbärligt. Men räcker det för att förstå Sverige efter 2008?

Det finns en plågsam känsla av syrebrist i hans reportage. Det är säkert medvetet. Men inte bara. Hans perspektiv begränsas strikt av den politiska ekonomins, nästan alla författare han läser under resorna är män, utblickarna till omvärlden är smala, de flesta orter han besöker är ungefär lika små och han undviker att komplicera sin homogent sammanhållna berättelse med frågor om det inte också gjordes frihetsvinster under nyliberalismens epok — även i Urshult och Flen.

Om hans berättelse skulle ha ett soundtrack blir det tungt malande gammal grungerock. Men jag tror reinfeldtlandet även har en radikalt annan musik man behöver vara lyhörd för, nämligen Birger Sjöbergs ironiska visor från idyllen i Lilla Paris. Sverige är ett europeiskt undantagsland där förnöjsamheten fortfarande har större makt över människorna än rädslan. De flesta har fått högre inkomster. Eurospektaklet känns avlägset, H&M har alltid nya klädmodeller och Thailand lockar med låga priser.

Under besöket i Bjuv, som han kallar ”en spökstad”, stannar han för ett ögonblick upp vid denna förnöjsamhetens samtidsanda. I kvällsmörkret bland husen ser han en liten utbyggnad, med åtta kanter och ljusblå väggar, som påminner om en muminidyll. Rummet är upplyst. Där inne ser han sju tanter med varsin stickkorg. De förmedlar ”en känsla av att inget ont kan hända. Den lysande lilla kupan blir som en kapsel av lugn i en orolig och osäker värld.” Där inne ligger reinfeldtlandet. Och jag känner det välbekanta tvetydiga suget i hans text: både längtan och avsky. Det är som i ”Fridas visor”.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s