Massflykten som uteblev

;Under revolutionen i Libyen förra året väntade alla en massflykt till Europa. Vem minns inte reportagen från öarna i Medelhavet: Malta, Lampedusa och Sicilien? Och upproret utlöste också en enorm flyktingvåg. Under några kritiska månader lämnade 790 000 personer Libyen. Men det var nästan inga libyer som flydde. De som packade sina väskor var invandrare. Och nästan inga valde Europa.

I en ny rapport har IOM (International Organization for Migration) försökt summera vad som egentligen hände. Det är som ett titthål in i en värld präglad av migration. För migranterna innebar revolutionen inte frihet men katastrof.

I Europa, härjat av invandrarskräck, har Libyen framställts som transitland för fattiga afrikaner på väg över Medelhavet. Italien betalade enorma summer till Gaddafi för att få ökad kontroll. Men Libyen var egentligen mest av allt ett slutmål för migranter från hela världen. Före kriget arbetade minst 1,8 miljoner invandrare i landet, varav en dryg miljon var ”papperslösa”.

Libyen påminde i det avseendet om Europa. Ungefär 20 procent av befolkningen hade invandrarbakgrund, de arbetade i lågavlönade yrken libyerna undvek och betraktades som lägst av de lägsta. När revolutionen kom flydde de inte undan bomberna, men bort från libyernas förakt. Många av de som blev kvar förföljdes och fängslades. Några sitter fortfarande inlåsta under rättsvidriga förhållanden.

Bara 3,9 procent av flyktingarna valde Malta eller Italien, visar IOM:s beräkningar. Den europeiska paniken var helt obefogad. Tunisien fick däremot ta emot 100 000 återvändande tunisier och 200 000 andra nationaliteter. Svårast blev läget för alla de afrikaner som flydde genom Sahara till fattiga Tchad och Niger.

På några veckor ökade Nigers befolkning med 100 000. Plötsligt förlorade landet de pengar migranterna tidigare skickat hem från sina arbeten i Libyen. Migrantpengar har blivit en avgörande del av fattiga länders inkomster. Utan dem går vardagslivet i baklås.

Men att försöka fly till Europa var förmodligen den farligaste och mest inhumana vägen. Tidigare i våras kom Europarådets skräckinjagande rapport om det uppmärksammade fallet där en flyktingbåt drev omkring på Medelhavet under 14 dagar. Europeiska miltärhelikoptrar och båtar registrerade den, noterade nödsignalerna men undvek att ingripa. Av de 72 passagerarna levde bara nio när båten sköljdes iland — tillbaka i Libyen. Samtidigt skröt europeiska politiker över de pågående bombningarna.

Berättelserna om migrantflykten från Libyen avslöjar hur migration blivit en globalpolitisk fråga. Alla vill dela på den tillväxt de skapar med sitt arbete, men vem tar ansvar när deras rättigheter hotas?

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s