En väv av skillnader

;Édouard Glissant: Relationens filosofi, omfångets poesi. (Översättning: Christina Kullberg & Johan Sehlberg) Glänta förlag.

Èdouard Glissant: Indiorna. En dikt om den nakna nattens Erövrare. (Översättning: Catherine Delpech-Hellsten & Magdalena Sørensen). Elisabeth Grates förlag.

Jakten på postmodernismen är fascinerande att följa. Den har skapat oreda och nervositet i alla läger. Förenklingarna och förvrängningarna har varit många. Det senaste är envisa försök att framställa den som identitetspolitikens filosofiska grundval. För Dagens nyheters kolumnist Lena Andersson verkar det ha blivit en fix idé. Hur många gånger har hon inte återvänt till tankekedjan postmoderna världsbilder, postkoloniala seminarier och identitetspolitiska återvändsgränder?

Men identitetspolitiken anlände ju långt innan de första postmoderna deklarationerna publicerades. Den har varit en ofrånkomlig del av alla moderna demokratirörelser; inte alltid ett befriande inslag, men alltid där. Tänk: den tidiga arbetarrörelsen, feminismen och Martin Luther King. Den uppkommer så snart en samling människor reser sig och säger: vi är ett vi och ni måste lyssna på oss.

Postmodernismen kan förenklat ses som motsatsen. Den var ett försök att förstå varför vissa befrielseprojekt övergått i barbari. Den började betrakta ”vi” som ett lika farligt ord som ”jag”. Den tog som uppdrag att ifrågasätta och plocka isär alla fasta identiteter: nationen, klassen, rasen, partiet, historien, könet — och till sist även människan och individen.

En rad radikala postmoderna kritiker ville nå människans frigörelse utan identitetspolitik. De drömde om en mer flytande människa, en som var fri från entydig, fast och naturgiven identitet. Édouard Glissant var en av dem. Nu har han för första gången översatts till svenska. Och för alla som accepterat Lena Anderssons, och många andras, vanföreställningar i det populära familjespelet ”Jakten på postmodernismen” är han en kall dusch i tropiskt klimat.

Den säregna essän Relationens filosofi, omfångets poesi blev Glissants sista bok, innan han avled förra året, och ett slags tankarnas testamente. I ett avsnitt letar han efter sitt barndomshem i skogarna på den västindiska ön Martinique. Men det är för sent. Hans rötter är bortsopade av tiden. Att söka dem är lika nödvändigt som utsiktslöst. I Glissants universum har identitet ersatts av ett annat ord: relation. För att förstå behöver tanken vara kringflackande, skriver han.

Några år innan hans död träffade jag honom med ett mindre sällskap i Paris. Hans ögonlock var tunga. Jag förstod nästan inget han sade. Han talade på egna villkor.

När jag nu läser honom vecklar hela denna sällsamma ord-värld ut sig. Den är förankrad i en distinkt tolkning av världen och människan efter kolonialismen. Men den är skriven som poesi. Ibland tvingas man ersätta förståelse med njutning; glida över dyningarna och låta metaforerna skölja genom sinnena. Att översätta honom är rent hjältemod.

Glissants första sammanhang var négrituderörelsen i 1950-talets Paris, där svarta författare från olika kontinenter möttes: Aimé Césaire, Frantz Fanon, James Baldwin och andra. Men han gled åt annat håll. Man förstår varför genom dikteposet Indiorna från 1955, som nu också översatts till svenska. Glissant hade helt enkelt ett mer mångtydigt synsätt än den antikoloniala identitetspolitiken erbjöd.

Indiorna är berättelsen om erövringen av Amerika, resorna över Atlanten, slaveriet och motståndets hjältar. Men hans ord är tvetydiga. Kolonialismen var ett övergrepp, men konsekvensen blev att världen bands samman och öppnades upp. Ur den stiger en klagosång ”som ändå har skisserat hoppet”. Under 1960-talets hårda antikolonialism kan Glissants texter verkat lalliga, även om han i realpolitiken kunde vara mer radikal än andra. Men 2012 har världen hunnit ikapp honom. Även om stilen känns åldrad, och jiddret med manligt och kvinnligt påminner om Mad Men, så förefaller hans diktepos intressant samtida med hans sista bok.

I essäboken är allt uppdaterat och filtrerat genom decennier av postmodern samhällskritik. Livet och världen är en väv av skillnader. Han grubblar över kolonialismens utfall: globaliseringen. ”Gårdagens avgränsade civilisationer bildar nu oändligheter av kulturer.”

Jag uppfattar hans idé om en ”relationens filosofi” som ett motstånd mot den likriktade globaliseringen och ett försvar av den tilltrasslade och kaotiska, där skillnader varje dag byter plats i en oupphörlig beblandning – kreoliseringen.

Den befriande globaliseringen kallar Glissant den arkipelagiska, den oöverblickbara övärlden. Mot den ställer han kontinenternas strävan efter likhet. Han menar inte platser, men sätt att tänka — och leva. Hans testamente är en optimists och ibland slår det över i irriterande svärmiskt tungomålstal: De stora kontinenterna förvandlas nu till arkipelager och människan lär sig leva i myllret.

Postmodernismens strävan att lösa upp identiteter har visat sig vara otillräcklig grund för politisk handling. Men däremot viktigt som korrektiv till möjliga övergrepp i identitetspolitikens ambition att sprida makten mer rättvist. Glissant förlägger dikt och politik till ett slags flytande platser, de där de allra minsta lokala erfarenheterna — körsbärsträden, det egna köket, arbetet — sträcker sig ut mot världen och får svar. Så kan man fånga skillnaden och mångfaldiga den i gemenskap. Det är en vacker idé.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s