Trojka i trots

Klockan ett i går kom domen mot Pussy Riot. I Stockholm hade vi som ville protestera samlats under björkarna utanför ryska ambassaden. Några höll tal. Ett litet barn sprang omkring med orden ”Free Pussy Riot” på tröjan. Vi var inte många. Men vi visste att människor samtidigt samlats på andra platser, i andra städer, på andra kontinenter.

Det är gåtfullt hur människors engagemang plötsligt kan väckas. Jag tror att de flesta som begav sig till alla dessa små möten inte gjorde det för att i första hand protestera mot Vladimir Putin, men för att vissa stöd och respekt för Ekaterina Samutsevich, Maria Alokhina och Nadezhda Tolokonnikova. Det är deras personliga mod, teoretiska klarhet och politiska träffsäkerhet som väckt vår solidaritet.

Efter att skådespelerskan Chloe Sevigny läst gruppens texter vid motsvarande möte i New York sade poeten Eileen Myles att deras förmåga ”att stå upp mot patriarkatet gett en Jeanne D’Arc-liknande resonans. Det är ren och skär poesi”.

Först var det deras orädda uppträdande i rättssalen och sedan slutpläderingarna som fick människor över hela världen att gå i spinn. Deras ord väckte starka minnen från liknande tal av Vaclav Havel och Adam Michnik.

Det är ingen tillfällighet att samtidigt som vi samlats i Stockholm reciterade skådespelare deras slutpläderingar i Royal Court Theatre i London.

Rättegången var planerad som en modern skådespelsprocess. Inte bara åklagaren, även domaren verkade redan ha tagit ställning. Utgången var bestämd på högre ort. Men Pussy Riot vägrade följa manus. De accepterade inte den givna rollen som offer omvärlden skulle tycka synd om. De tog i stället en annan: den som genomtänkta dissidenter. Det blev de som satte igång det egentliga skådespelet och förvandlade rättssalen till en global politisk scen.

I slutpläderingarna påpekade de att Ryssland aldrig befriat sig från det sovjetiska arvet. Därför kan gamla mönster smygas tillbaka och institutioner muteras inifrån, samtidigt som det yttre skenet bibehålls; invånarna upphör att vara medborgare. Det fängelse vi sitter i ”är ett Ryssland i miniatyr”, sade Alekhina.

Gång på gång hänvisade de till 1900-talets långa tradition av sovjetiska dissidenter: Joseph Brodsky, Vladimir Bukovskij och Alexander Solsjenitsyn. Men de tar dissidentandan in i 2000-talet genom att addera feminismen till frihetskraven och rikta orden mot staten, kyrkan och patriarkatet. Deras ord fick både lokal och universell laddning.

När den fällande domen kom buade vi som samlats utanför ambassaden. Senare på eftermiddagen meddelades att straffet blev två års fängelse. Amnesty har redan accepterat dem som samvetsfångar. Tro inte att de är tre aningslösa ”punktjejer”. De är tre medvetna politiska konstnärer.

Jag återvänder till deras slutpläderingar där Nadezhda Tolokonnikova framhöll poeten Alexander Vvedenskij som deras förebild. Han försvann i utrensningsvågen 1937, men hade hunnit skriva några fina ord hon citerade: ”Det händer att jag funderar över två olika rim, ett bra och ett dåligt, till sist väljer jag alltid det dåliga eftersom det är det rätta.” Var det inte precis det de gjorde den 21 februari i Frälsarkatedralen?

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s