En röst från det förgångna

De senaste veckorna har kvittojournalistiken firat inte så oväntade triumfer. I tur och ordning har Tillväxtverket, Näringsdepartementet och Stiftelsen för strategisk forskning avslöjats med tungorna djupt ner i champagneglasen. Som extra bonus anlände Expressens berättelse hur Näringsdepartementets personal försökt lära sig kommunikation av Kolmårdens delfiner.

Men de svenska skandalerna är provinsiellt småmys jämfört med de som under året svept fram över kapitalismens globala kommandobryggor.

Ett helt koppel storbanker med Barclays i spetsen har länge manipulerat den så kallade referensräntan för egna vinstsyften. Bedrägeriet har i välbekant ordning gjort livet surare för småföretag och medborgare. I maj kom nyheten att en anställd på JP Morgan Chase spekulerat bort tre miljarder dollar på Londons finansmarknader. Den brittiska storbanken HSBC anklagades i juli för att tvätta pengar åt mexikanska drogkarteller. I USA fortsätter de till synes ändlösa avslöjandena om ohederliga banker i spåren av bostadslånekraschen. Och New Yorks starka chefsåklagare Eric Schneidermans pågående granskning av Wall street kommer säkert utmynna i ännu fler.

Dagarna före OS i London var det dags för det globala säkerhetsföretaget G4S att visa sitt sanna ansikte: total inkompetens. De ville gärna ha kontraktet och pengarna, men klarade inte av jobbet. Den brittiska staten fick på kort varsel rycka in för att undvika katastrof. Företagets fiasko aktualiserade också olika rapporter som avslöjat att de bevakar palestinska politiska fångar i israeliska fängelser och fungerar som aktiv partner i övervakningen och repressionen på den ockuperade Västbanken.

Skandalerna kring Rupert Murdochs globala mediakonglomerat New Corp utmynnade i maj i åtal mot bland andra Rebekah Brooks. Och olika europeiska åklagarmyndigheters envisa granskningar av Google fortsätter.

De uppräknade exmplen gäller finansföretag, övervakningsindustrin och mediavärlden. Tre hörnpelare i den ordning som växt fram det senaste kvartsseklet. Med en snabb genomgång av sommarens tidningslägg finner man säkert rubriker om ännu fler missförhållanden. Livet på näringslivets globala kommandobryggor verkar helt enkelt vara lika korrupt som den grekiska statsförvaltningen.

Det är naturligt att fyllas av otålighet att inget händer. I en kommentar till alla skandaler skrev Svenska dagbladets ekonomireporter Daniel Kederstedt den 9 augusti: ”Historien har visat att det politiska systemet har ett osedvanligt stort överseende med finansaktörernas felsteg.” De så kallade aktörernas egna självuppfattning att vara oberörbara är en ren fräckhet mot medborgarna. Samtidigt som skandalerna kring JP Morgan Chase i London avslöjades meddelades att företagets vd räknat in en årslön på 163 miljoner dollar.

Men mest allvarligt är att de trots upprepade bedrägerier oftast lyckas framställa egna särintressen som viktiga allmänintressen. Den strukturella omfördelningen där lönernas andel av produktivitetsökningarna hela tiden minskar till förmån för vinsternas ifrågasätts fortfarande inte.

I brittiska Guardian ställdes i somras frågan vad som hade hänt om det i stället varit i fackföreningar, socialdemokratiska partier, människorättsrörelser och vänstertidningar liknande missförhållanden avslöjats. Frågan besvarar sig själv och avslöjar samtidigt grundproblemet: den historiska maktförskjutningen.

Samtidigt förändras samhällsvärderingarna, även om det går irriterande långsamt. Ja, med lite uppmärksamhet kan man faktiskt märka att något håller på att hända. Kraschen 2008 blev slutpunkten för nyliberalismens långa dominans över först idédebatt och sedan även politiska beslut. Den misslyckade europeiska krispolitiken präglas till exempel mer av tysk konservatism än anglosaxisk nyliberalism.

Förändringarna märks i språket, i hur man talar och förklarar. Ulla-Britt Fräjdin-Hellqvist är ordförande i styrelsen för Stiftelsen för strategisk forskning. När hon i Dagens nyheter (15/8) försökte försvara de så kallade pr-satsningarna och laissez fair-kontraktet med Micael Bindefeld lät hon som en röst från en förgången epok: den nyliberala. Hennes ord famlade i tomhet. Hon talade i koder som förlorat sin mening. Hon lät som den gamla socialdemokratiska politikern Sten Andersson gjorde när han på 1980-talet utmålade föräldrakooperativa förskolor som grundskott mot den svenska välfärden: helt ur spår med sin tid.

Innan värderingarna omvandlas till politik kommer nya skandaler från näringslivets toppskikt hinna avslöjas. De fortsätter helt säkert rulla in som lågtrycken från Atlanten. En del kan få förödande konsekvenser för människors vardagsliv. I sin artikel i Svenska dagbladet refererade Kederstedt en intervjuundersökning med anställda i Londons och New Yorks finanskvarter: 25 procent av dem kände till fiffel på sina arbetsplatser och ”runt en tredjedel känner sig även pressade att bryta mot lagen för att håva in mer pengar till sig själva i kommande bonusar”.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s