Björntjänster

Har debatterna om Stina Wirséns svarta barnfigur och Tintins äventyr varit så dåliga och irrelevanta som en del menar? Knappast. De har varit både nödvändiga och avslöjande. Med alla säkerhet är de bara början. Bråken kommer fortsätta när alla de rasistiska stereotyper och berättelser som präglat mig och andra som växt upp i Sverige ifrågasätts. Varken Fem-böcker, Tintin eller Jakten på den försvunna skatten är oskyldiga. De har gjort mig enögd. De har saboterat min förmåga till empati. De har gjort mig rädd för en värld där den vita hudfärgens privilegiesystem inte längre gäller. Vad har de egentligen för värde? Frågan är läskig, men berättigad.

När Behrang Miri rensade ut Tintin och avslöjade en biblioteksfilosofi lika fyrkantig som när konservativa kristna gömmer ”omoraliska” böcker trampade han i klaveret. Men han gjorde det bra. Plötsligt ställdes den där svåra frågan på sin spets: Hur ska man egentligen förhålla sig till sitt rasistiska och människoföraktande kulturarv?

Man kan ”göra upp” på olika vis. Försöket att giftstämpla Tintin är ett exempel på protestvägen. Lawen Mohtadis biografi om Katarina Taikon ett exempel på hur man kan omformulera vårt gemensamma minne. I båda fallen handlar det om revidering och omvärdering; att justera sin egen synförmåga.

I söndags försökte Dagens nyheters kulturchef Björn Wiman tolka de här konflikterna. Först tänkte jag att jag måste läst fel. Sedan att han skrivit utan eftertanke. Jag kände inte igen honom. Men hans tolkning passar anmärkningsvärt väl in i hur många andra reagerat. Så här skrev han: ”Jag tror att den våldsamma debatten kring både Tintin och Stina Wirséns film Liten skär och alla brokiga i grunden återspeglar samma idékonflikt som dominerat världen sedan fatwan mot Salman Rushdie: den mellan en individs rätt att uttrycka sig och ett kollektivs mer eller mindre befogade upprördhet över uttryckets innehåll.”

Jag kan bara förstå honom på ett sätt: att han likställer betydelsen att häckla idésystem med absoluta sanningsanspråk — som religioner och totalitära ideologier — med rätten att fortsätta upprepa föraktfulla stereotyper av andra människor. Är inte det helt galet? I praktiken faller man ju då ner i Geert Wilders listigt gillrade fälla; den där skillnaden mellan en kritik av radikal islamism och en uttalad islamofobi görs otydlig eller suddas ut.

Kritiken mot rasismen i Tintin i Kongo utgår väl från samma människo- och samhällssyn som försvaret av Satansverserna?

Senare samma dag råkade jag också läsa Ylva Habels artikel i senaste Bang (nr 2/2012), skriven långt före den upphetsade Tintindebatten men ändå en påfallande intressant kommentar till den. Hon beskriver en samhällsdebatt där zonen för godtagna argument och perspektiv begränsas in mot en smal mittfåra behärskad av en längtan efter oföränderlighet. De som stör villkoren behandlas med växande hänsynslöshet, som den skamlösa aggressivitet beslutet att flytta Tintinböckerna på Kulturhuset utlöste i twittervärlden. ”Över huvud taget framstår det som att det blivit upp till de dominanta skikten i samhället att avgöra hur vår omvärld får upplevas och beskrivas,” skriver Habel.

Vi befinner oss i en förnöjsamhetens tidsanda. Toleransen mot de besvärliga som protesterar, ifrågasätter och reviderar är skört som använt bakpapper. Debatten om Wirséns illustrationer skiftade snabbt men nästan omärkligt utgångspunkt. Från svenskars upplevelse av förnedring till omsorg om konstnärernas irritation. Debattens vinnande fråga blev till sist: Måste ni vara så jävla jobbiga?

Med Björn Wimans tolkning kan bråken egentligen bara förstås som hot — inte som väg till vidgad frihet. Hans text utmynnade i ett angrepp mot Joanna Rubin Dranger — illustratör, författare och professor på Konstfack — som i en artikel om Stina Wirséns barnfilm (SvD 22/9) dragit en enkel slutsats: eftersom Wirséns uttalade syfte med karaktären är antirasistisk är den självklara konsekvensen att rita om den.

Jag tycker Wimans replik strider mot den hållning han själv haft som publicist: ”Hur meningsfull blir en kultur som på förhand självcensurerar sig mot allt som eventuellt kan uppröra ”fel” minoritet?” I den frågan känns det som att Wilders fälla slår igen med plågsam konsekvens.

Det räcker att kasta en blick på 1960-talets populärkultur i teve och tidningar för att förstå hur högljudda, provocerande men berättigade krav från feminister ändrat hur kvinnor framställs. Ett slags påtvingad ”självcensur” pressade gruffande män att ”anpassa sig”. Nedlåtande synsätt rensades ut, accepterades inte, jagades bort ur tevetablåerna. Vidgade eller inskränkte det friheten? Under de senaste åren har samma process gällt hur man berättar om bögar, transsexuella, funktionshindrade och många andra som tidigare misshandlats.

2006 angreps den danska teveserien ”Örnen” på Expressens kultursida för att upprepa antisemitiska klichéer. Om kritiken träffat rätt hade det väl varit en naturlig förväntan att manusförfattaren reviderat till nästa säsong? Förutsatt att Stina Wirséns svarta barnfigur verkligen är rasistisk framstår Rubin Drangers slutsats lika rimlig. Jag undrar vad som förändrats mellan 2006 och 2012.

Alla dessa revideringar, läroprocesser, upptäckter, gräl, krav, övertramp — och i dem även olika rop på förbud — summeras nu av Björn Wiman som att ”allt socker tas bort ur saften”. Verkligen?

Under de senaste veckornas gräl märkte jag hur gamla förträngda minnen plötsligt gjorde sig påminda: hur jag fnittrade till förintelsevitsar och negerskämt på skolgården. Det var 1970-tal. Jag läste Tintin. Sverige var världens mest jämlika land. Men jag både berättade och skrattade. Alla andra gjorde ju det. Säg inte att det var oskyldigt.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s