Björn Wiman

I går kritiserade jag, i Expressen, Björn Wiman för hans söndagskrönika om debatterna kring Stina Wirsén och Tintin. I dag svarade han (men bara i papperstidningen).

Min huvudpoäng var enkel: Det är ett stort misstag att, som Wiman, likställa konflikterna kring Salman Rushdie och Stina Wirsén. 

Jag skrev att det är Geert Wilders, men också Pia Kjersgaards och andras, smarta drag att försöka utplåna just den skillnaden. Men jag ångrar ändå att jag drog in Wilders i artikeln. Det uppfattas lätt som att jag anklagar, i det här fallet Wiman, för att "vara som Wilders". Det är ju varken min mening eller min poäng. Det skulle vara en absurd anklagelse. Jag har råkat ut för det förut. Jag borde lärt mig. 

Men skillnaden mellan mig och Wiman kvarstår. Han hävdar även i sitt svar att fallet med Stina Wirséns svarta barnfigur är en yttrandefrihetsfråga — i likhet med Vilks rondellhund och Rushdies Satansverserna. Jag anser att det är helt galet. Striden kring Wirsén handlar om något annat: människovärde, rättvisa och demokrati, hur man betraktar och berättar om andra människor.

Att städa bort rasistiska stereotyper är däremot exakt samma strid som kvinnorörelsen tog på 1960- och 70-talen mot kvinnoförakt i teve, film, konst, reklam, journalistik. Var det ett hot mot yttrande- och tryckfriheten?

I sitt svar pekar Björn Wiman ut "de poststrukturalistiska teorierna" som han vänder sig mot. 2012 har de betydelse. Det har han antagligen rätt i. För mig har de varit viktiga. Men kritiken mot och försöken att få stopp på människoförakt i text och bild är ju mycket äldre än så. Grupp 8 och de kvinnliga reportrarna som gjorde uppror på Aftonbladet var knappast postmoderna. Inte heller den amerikanska medborgarrättsrörelse som brännmärkte just den typ av figurer Stina Wirsén nu upprepat.

På måndag ska jag delta i en debatt på Publicistklubben om Vilks, Wirsén och Tintin. De har satt rubriken "Hoten mot yttrandefriheten". Egentligen borde jag sagt nej till att vara med. Jag anar att andra med min ståndpunkt har gjort det. PK har ju med sin rubrik redan ramat in frågan om svarta rasistiska stereotyper som en "yttrandefrihetsfråga". De har blandat samman Vilks och Wirsén. Vansinnigt och utan eftertanke. Men jag tror jag går dit, ändå.

På en viktig punkt — nej, på väldigt många — är Wiman och jag nämligen helt överens: betydelsen av diskussioner, samtal och bråk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s