Recension

David Held

Kosmopolitism. Ideal och verklighet.

Daidalos. Översättning: Henrik Gundenäs.

Kosmopolitismen är en gammal utopi om internationell rätt och demokrati, om en värld där människan befrias från nationalismens begränsningar, där lojalitet och tillit omfattar hela mänskligheten.

I slutet av 1990-talet vaknade ett nytt intresse för det kosmopolitiska som etisk grundsyn och politiskt ramverk. På bara några år gick det från bortglömt till högaktuellt. Det var inte så konstigt. Kommunismen hade fallit, nya hot pressade på och världen öppnades på ett annorlunda sätt. Globala problem behövde gemensamma lösningar, men den politiska handlingskraften var fortfarande bestämd av nationsgränser.

Gamla kosmopolitiska synsätt uppdaterades och började användas både för att hitta spelregler i den mångkulturella staden och för den globala politiken. Plötsligt kändes utopin både möjlig och nödvändig. Jag minns min egen entusiasm. 2002 skrev jag i Arena med optimistisk rubrik: ”Kosmopolitik nu!”.

Den brittiska statsvetaren David Held var bland de första som började utforska modern kosmopolitik för en mer demokratisk och rättvis internationell ordning. Han tillhörde naturligtvis de forskare och intellektuella jag nämnde i min artikel. Men länge tyckte jag han ägnade sig åt ett slags statvetenskaplig pappslöjd. Han ritade upp rutor och linjer hur en världsregering kunde organiseras. Men sedan dess har han envist fördjupat sig; år efter år, i bok efter bok. Nu verkar han mer intresserad av svåra frågor än färdigskurna svar. I den senast översatta, Kosmopolitik, är det politikens färdriktning som är det viktiga. Utopin har omsatts till möjlig politik. Alla borde läsa.

Internationell demokrati trollar man inte fram. Men Held vågar, trots tusen bakslag, fortfarande vara optimist. Han tycker sig se hur ett nytt politiskt rum håller på att öppnas. Uppgiften blir att invadera det och skapa nätverk av demokratiska forum från det lokala till det globala, med ett kosmopolitiskt medborgarskap som grund och en global rättsgemenskap som mål.

Det som skiljer kosmopolitiken från traditionell internationell politik är att det är de enskilda människorna — och inte nationerna — som är de politiska subjekten. Det gör att världsmedborgarna måste kunna utkräva ansvar av globala institutioner. Demokratin behöver bli flerskiktad, olikartad och världsomspännande.

Kosmopolitikens inneboende konflikt är intellektuellt förlamande: den mellan ambitionen att finna gemensamma normer och det myller av olika erfarenheter och djupa övertygelser som konstituerar mänskligheten. Hur gör man det? Går det? Eller är det kosmopolitiska mest uttryck för en ny imperiepolitik, som en del kritiker säger? David Held tillhörde de som från början hade en ganska okomplicerat liberal syn på universalismen. Andra i diskussionerna om det kosmopolitiska kom däremot med bidrag från den mer kritiska postkolonialismen. Nu verkar Helds mer ödmjuka svar vara en tilltro till samtalet, offentligheten och demokratin som enda väg att kunna formulera gemensamma rättigheter och skyldigheter. Det är ett bra svar.

Idén om gemensamma mänskliga rättigheter, kosmopolitikens grundbultar, formulerades visserligen först i USA och Europa. Men i dag gör människor dem till sina över hela världen. Rättighetstankarna har blivit globala, men det innebär inte att alla tolkar dem lika.

Kosmopolitik kunde blivit en fantastisk bok. Men karaktären av samlade artiklar innebär en hel del tröttande upprepningar och eftersom de flesta av dem är skrivna före finanskraschen 2008 känns de inte riktigt uppdaterade. Men det finns ingen anledning att vänta på hans nästa bok. Börja nu.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s