Biblioteken är guldgruvor

;

I min egen mentala karta över Huddinge ligger biblioteket i mitten. Alla vägar leder dit. Så har det varit sedan jag på egen hand listade ut ordningen på ungdomsavdelningen.

Jag måste ha varit galen. I ett ögonblick av tonårigt storhetsvansinne beslutade jag att läsa allt — i bokstavsordning. Genom mörka höstkvällar släpade jag hem gamla årsböcker om ishockey och fotboll. Jag läste varje tabell och studerade noga alla bilder hemma vid skrivbordet.

På 1970-talet hade biblioteket en enorm samling klassisk musik till utlåning i källaren. Jag angrep den på samma sätt som böckerna: allt i bokstavsordning. Utan att ha någon att tala med, eller berätta för, upptäckte jag en hel värld. Efter att ha lyssnat läste jag i Sohlmans musiklexikon på referensavdelningen. Det låter nördigt. Men när jag tänker tillbaka så blir jag lite rörd; det ver ju där mitt liv satte fart. Att skriva kritik om musik blev så småningom mitt första yrke. I dag finns mina egna böcker på bibliotekets hyllor för samhällsfrågor. Jag har varit med att starta ett kunskapsföretag, Arenagruppen, som vilar på tryckta ord.

Det finns de som betraktar bibliotek med ett nedlåtande leende, som kvardröjande rester av förgången tid. De har inte förstått någonting. I själva verket har biblioteken äntligen passerat porten till sin guldålder.

Hyllorna av böcker, uppkopplingen till e-böcker och sökmotorn till landets alla bibliotekskataloger (Libris) är koncentrat av kunskapssamhället. Varför tror ni just Google försökte — men misslyckades — att digitalisera världens alla böcker till ett privat superbibliotek?

Jag har alltid dragits till bibliotek. De är platser för upptäckter och njutning. Men de är också ett slags gruvor där man utvinner råmaterial till arbete — till nya värden på marknaden.

Under några år bodde min familj i olika amerikanska universitetsstäder. Där var biblioteken som förverkligade fantasier. Våning efter våning av böcker, tystnad och flimrande ljusrör. Inga snygga rum, bara bokhyllor. De stod öppna dygnet runt, twentyfour – seven, och de offentligt ägda välkomnade även allmänheten. De symboliserade hjärtat i den moderna ekonomin.

På senare år har Huddinges bibliotek varit skamligt illa behandlade av politiken. Anslagen har legat på svensk bottennivå. I Flemingsberg har kommunalråd skrutit med solbelysta kunskaps- och forskningskluster. Men den långsiktigt bärande infrastrukturen — biblioteken — har de samtidigt vänt ryggen. De tror kanske att det inte märks. Men de har fel. Biblioteket har fått stora luckor bland hyllorna för samhälle, naturvetenskap, matematik, filsosofi och psykologi. Det gör mitt och andras arbete svårare. Jag får känslan att leva i en gammeldags kommun.

Men biblioteket i Huddinge fungerar ändå fantastiskt. När jag letar svårfunna gamla böcker bryr jag mig inte om universitetsbiblioteket i Frescati. Jag går till det på Kommunalvägen och ber om hjälp. De lyckas alltid hitta det jag söker, ofta från avlägsna stadsbibliotek och dunkla magasin.

Jag älskar hyllorna nere i bibliotekets källare. Där står klassikerna. Många är bortglömda och sällan utlånade. Men där finns delar av mänsklighetens samlade minne. Gå dit. Känns doften. Stryk med fingertopparna över bokryggarna. Låna hem. De är den pappersöverförda hårddisk som samhället vilar på.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s