Ständig tvist

För några veckor sedan varnade Kristina Hultman i Dagens nyheter att feminister verkar vilja ge upp jämställdhetspolitiken. Eller med lite andra ord: att många verkar längta bort från tråkigt arbete i mainstreampolitiken och i stället längta efter mer spektakulär radikalism. Jag tyckte hon hade en stor poäng.

De svar som kommit, senast i dag från Anna-Klara Bratt, har varit lite konstiga. De verkar anklaga Hultman för att vara mot debatt och hälsosam oenighet; att hon förespråkar den enda vägens feminism. Så förstod jag inte alls hennes varning. Inte alls. Reaktionerna verkar mest vara ett enkelt sätt att slippa den viktiga fråga hon ställde.

Man kan inte ställa aktivism mot segt reformarbete inne i strukturerna, inte radikal feministisk maktkritik mot jämställdhetspolitik. Båda behövs. Försvinner det ena benet upphör även det andra att fungera. Att landet har en antifeministisk borgerlig regering ändrar inte på det.

Det är en klassisk motsättning som går igen på alla områden där det finns en aktiv vänster. Nyligen läste jag en brittisk artikel där en forskare argumenterade att vänstern borde ta avstånd från alla de globala beslutsprocesser där olika länder och NGO:s försöker hamra ut t ex klimatpolitiska målsättningar och nå konsensus (radikalismens röda skynke). I stället ville han att Socialdemokrater skulle bygga allianser med lokala aktivistgrupper för global rättvisa som gör olika motsättningar tydliga. Det är helt vansinnigt. Båda saker är ju nödvändiga för möjliga framsteg.

Att i de här frågorna argumentera "antingen eller" innebär förlorad makt och total marginalisering i en demokrati. Aktivister vill bara ha korrekt aktivism.Tjänstemän vill bara ha välavvägda reformer baserade på hållbara kompromisser. Konflikten ligger inbyggd i systemet, men måste övervinnas.

Jag delar Kristina Hultmans oro att feminismen håller på att förlora jämställdhetspolitiken — och nu dessutom självmant börjar retirera från den. 

När Gudrun Schyman startade Feministiskt initiativ ansåg jag det hade varit bättre att i stället lägga pengar och energi på en tankesmedja, argumentationsverkstad och utredningsmaskin för feministisk jämställdhetspolitik. Om jag inte minns fel skrev Ulrika Lorentzii en artikel i Arena där hon argumenterade för just detta. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s