Vi kan väl prata om det — igen?

;

Marcus Priftis:

Främling, vad döljer du för mig?

Leopard.

På bokomslaget har Marcus Priftis rutig keps. Det talar mot honom. Men när jag började läsa blev jag genast mer vänligt inställd. Han har nämligen den ovanliga förmågan att med vardagligt förnuft kunna skriva om komplicerade saker. Inget blir enkelt, men mer begripligt.

Främling, vad döljer du för mig? är den inte överdrivet glasklara titeln på hans bok om rasism, antirasism, invandring och mångkultur; det vill säga hela det komplex av sammanlänkade samhällsfrågor som pulserar genom Europa. Bokens sista ord spetsar till själva utgångsläget: ”Samexistens eller slå ihjäl varandra. Det är vad vi har att välja på.” Mångkulturen kan ingen välja bort utan tvång och våld. Den är redan här. Den egentliga frågan är hur vi ska ordna den.

Hur mycket har inte redan skrivits om allt detta: artiklar, böcker, forskningsrapporter. Men Priftis röst är egenartad i sitt försök att förklara rasismen. Han verkar inte ha läst tusen böcker. Han har ingen lång erfarenhet att skriva samhällsdebatt och använder inte forskningens precisa men svåra begreppsapparat. Han bara skriver. Kaxigt och oförväget.

Jag är förbluffad över hur säkert han rör sig i snåriga frågor om vad rasism egentligen är, hur den yttrar sig och hur vi bör förhålla oss till den. Han ogillar de som anklagar andra inför ett slags moraldomstol för att vara rasister. Det intressanta är inte vad vi är, men vad vi gör. Även antirasister kan utan avsikt diskriminera, eftersom rasismen är ett slags maktordning som genomsyrar hela samhället, ungefär som den mellan män och kvinnor. Rasismen klibbar hela tiden fast. Ja, rasismen har blivit så välintegrerad att vi fått svårt att se den, skriver han. Framgångsrikt lyckas han förklara innebörden av det forskare kallar strukturell rasdiskriminering och intersektionalitet — utan att ens nämna begreppen. Han verkar lärt sig förstå genom att noga iakta det samhälle han levt i.

I ett annat avsnitt, kanske bokens mest angelägna, tar han itu med rasismens retoriska favoriter (som att ”ta debatten” och ”lyfta på locket”), sverigedemokraternas falska underdogmentalitet och ifrågasätter slutligen påståendet som alla politiker och journalister upphöjt till debattens orubbliga utgångspunkt: att integrationspolitiken misslyckats.

För sex år sedan dominerades svensk debatt av Marcus Priftis radikala synsätt. Den stora maktutredningen Integrationens svarta bok (SOU 2006:79) blev ett slags slutpunkt. Sedan kom en mäktig backlash. Borgerliga Timbro ger i höst ut en bok där försöken att få fler invandrade på ”centrala positioner i samhället” döms bort som en ”välviljans rasism”. I en annan bok förklaras att ”vi har aldrig varit mångkulturella och tolererar sällan olikheter”. I förlagsreklamen kastas orden ut med känsla av triumf. Jag tror det är därför Priftis bok känns som en lättnad. Den ifrågasätter en framväxande samtidsanda. Det är helt enkelt dags att återuppta alla avbrutna samtal om rasism. Hans bok är en bra början.

Men backlashen, som varit europeisk och inte bara svensk, var kanske nödvändig. Priftis har två bra kriterier för en trovärdig antirasism och båda verkar formulerade i kritikens skugga. Det första är krav på konsekvens: antisemitism är till exempel rasism utan ursäkt, även när den formuleras av andra diskriminerade. Det andra är att bejaka konflikter: antirasister är sällan överens och att förneka skilda synsätt är omodern politik.

Marcus Priftis skriver som han pratar. Ungefär som man gör på en blogg. Många tilltalas av sådan stil. Den ger honom en vinnande förmåga att bryta in i vardagens misstrogna mummel och antydningar. Den säger: Jag hör vad ni säger, lyssna på mig nu, jag tror ni har fel. Men jag tycker den också kan förlora nödvändig klarhet, bli muddig och ibland även motsägelsefull. Själva pratigheten leder vid enstaka tillfällen till intellektuella misstag. En annan irriterande konsekvens är att texten lätt slirar in på föreläsarspåret: en röst som vill undervisa och betrakta mig som elev. Det är en stil som av någon anledning ofta bär rutig keps.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s