På spelplanen

Björn Runeborg: Orestes tvekade aldrig

Modernista

Jag har bara läst en bråkdel av Björn Runeborgs romaner. Han debuterade redan 1962, för precis femtio år sedan. Men varje gång har jag förts in på samma plats, nämligen den runeborgska spelplanen. Där gäller alltid samma sak: att spela eller bli spelad. Och varje gång har jag blivit uppslukad.

Hans romaner är korta, men bör läsas med försiktighet. De har hög täthet och man blir alltid instängd i dem. Det har hänt att jag vaknat i gryningen med oroliga drömmar att själva vara offer för de svårtolkade spelreglerna.

Ett femtioårsjubileum ger rätt att utnyttja det klassiska grekiska dramat. Hans nya roman är insvept i en gammal kappa: Orestien. Klytaimestra är socialchef i Köping, Orestes och Apollon sitter i föreläsningssalen på Stockholms universitet, Pyla är yrkesmilitär och vänsterpartist. Det känns naturligt.

Runeborg brukar vara noga med tid och plats. Den här gången placerar han berättelsen under två ödesdiga veckor hösten 2003. Den börjar när Orestes passerar Anna Lindh på NK några minuter innan hon blir mördad. Och slutar när hennes mördare grips. I detta andlösa mellanrum planeras mordet på Klytaimestra. I bakgrunden maler trauman och minnen från de europeiska krigen; de i Bosnien och Kosovo. Spelplanen är med andra ord tydligt inhägnad.

Under kappan känns det mesta igen från tidigare romaner: unga människor, ensamhet, föräldrar som svikit eller försvunnit, emotionell avstängdhet, tvångsbeteenden, inlåsningar. Alla har en Plan. Alla tror de kan styra både sig själva och andra, men i själva verket blir de alltid styrda — men hur och av vem?

Björn Runeborg är en säregen författare, ofta hyllad men ändå i skymundan från andra äldre som Kerstin Ekman och P-O Enquist. Det är orättvist. Antagligen står hans monomani, upprepningarna, i vägen för stort erkännande, trots att det är just de som gör honom så intressant.

När jag läste hans förra roman, Dödas kärlek, tog det bara tre sidor innan jag började tänka på Maria Gripe. De har något specifikt men svårfångat gemensamt. Kanske hur de låter gränserna mellan levande och döda vara genomsläppliga som cellmembran. Båda öppnar en smal springa i verklighetens draperi. I Orestes tvekade aldrig lever både Olof Palme, som mördades samma dag Orestes föddes, och Anna Lindh vidare i huvudpersonernas egna vardag.

Genom att använda Orestien har Runeborg adderat en mer uttalad idéproblematik, den om hämnden, närmare bestämt det han kallar hämndens paradox: ”att den som är mest lämpad att försöka hejda hämnden, därför blir den svaga punkt där hämnden söker utlopp”. I Orestien ersätts blodshämndens våldsspiral med en patriarkal rättsordning. I Orestes tvekade aldrig samexisterar rättssamhället och hämnden. Ansvaret blir den ensamma människans; den moderna frågan hur man frigör sig från det till synes förutbestämda, blir självbestämmande och kan lämna spelplanen — om det ens är möjligt.

Fungerar det? Genom det antika dramat skapas större utrymme, läsaren kan röra sig friare och andas lite djupare, men samtidigt går en del av klaustrofobin förlorad; den som framkallar känslan av förhäxning. Jag tycker han firar 50 år med en blekare roman än de två tidigare — Dag och Dödas kärlek — som ju var små hårt koncentrerade mästerverk.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s