Offer för en gradskillnad

;Shora Esmailian: Ur askan.

Natur & kultur

Människor har alltid packat sina ägodelar, låst ytterdörrarna och gett sig av när klimatet gjort livet outhärdligt. De har flytt från het torka, vandrande sanddyner och havsvatten som strömmat in över otillräckliga skyddsvallar. John Steinbecks roman Vredens druvor om hur familjen Joad, tillsammans med tusentals andra, lämnade Oklahomas envisa torkår på 1930-talet för att bege sig västerut är en oförglömlig berättelse om fattiga människors utsatthet. De ville vara kvar, men de tvingades flytta.

När journalisten Shora Esmailian 2012 sitter ner och lyssnar till berättelserna i Nairobis slumkvarter är de som upprepningar av Steinbecks gamla amerikanska — men präglade av möjligen ännu större lidande. I enkla skjul möter hon människor som lämnat Etiopien och den långa torkan på Afrikas horn, som kulminerade förra sommaren med tolv miljoner på flykt. Precis som för familjen Joad har deras bräckliga sociala trygghetsnät rasat samman. De har inte rest hundratals mil i ihoplappade gamla bilar, men vandrat till fots. De har sett sina barn och äldre dö längs vägarna. Deras gamla värld har förvandlats till ett öde land. Shora Esmailian återger öden jag aldrig borde glömma.

Men kan man kalla dem hon möter för flyktingar, eller mer precist: klimatflyktingar? Ingen betraktade den massiva flyttvåg av ”okies” Steinbeck och andra skildrade som flyktingar. De ansågs vara utblottade människor på jakt efter bättre liv. Och hur var det med Vilhelm Mobergs småländska utvandrare? Även de lämnade karga marker och bittra klimatförhållanden. Vem är egentligen flykting? Det är bara en bland många svårt stora globalpolitiska frågor Shora Esmailians bok lägger på bordet. Hon visar det sammansatta, inte alltid självklara, genom att vara på plats. Hon känner dammet som yr i luften. Hon svettas i flyktingtälten. Hon reser dit andra flyr bort från. Tilltalet är inte alarmistiskt, men allvarligt. Det är en lågmält fantastisk bok.

För Esamailian är begreppet klimatflykting självklart. Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan de hon möter och de Steinbeck berättade om. På 2010-talet flyr människor från en helt annan typ av katastrof, skapad av andras jakt på bekväm livsstil och resultat ”av en oåterkallelig förstörelse av livsvillkor”. Olika prognoser räknar med mellan 150 och 250 miljoner klimatflyktingar om fyrtio år.

Med stor säkerhet kan svältkatastrofer som den på Afrikas horn härledas till utsläpp av koldioxid I USA, Europa och Kina. Redan marginellt högre havstemperaturer förstärker utpräglade klimatförhållanden. Där det alltid regnat mycket kommer skyfallen oftare. Där torkperioder anlänt i regelbundna cykler blir de mer påträngande och slår till tätare. Familjer i Etiopien och norra Kenya tvingas ge upp sina gamla liv som boskapsskötare för att västra Stilla havet blivit varmare. Sambanden rör sig över enorma geografiska avstånd.

Människor flyr inte längre bara för krig, som blivit allt färre, utan bort från hetare och torrare klimat, stigande hav, hårdare stormar och starkare vårfloder. Redan 2007 rapporterade till exemepl FN att alla nödhjälpsinsatser utom en under året varit klimatrelaterade.

Ur askan är en enkel och traditionell rapportbok. Shora Esmailian har rest i tre drabbade regioner — det exceptionellt känsliga Nildeltat, det översvämningsdrabbade slättlandet runt floden Indus i Pakistan och de torra tuffa markerna i norra Kenya. Platser med små marginaler. Hon har en fin förmåga att lyssna till i synnerhet kvinnors erfarenheter och sedan återge dem så att även läsaren börjar lyssna. Det är en bok om relationen mellan klimat och enkla människors arbete och livsvillkor.

Jag märker hur jag återkommande stryker under ordet sårbarhet. De som råkar illa ut är de som redan lever på bräcklig grund och knappa marginaler. Shora Esmailian hittar inga rika pakistanier i tältlägren efter översvämningarna 2010. Trots att delar av USA de senaste åren drabbats av en lika långvarig torka som på 1930-talet såg jag inga flyktingkaravaner när jag reste där förra sommaren.

Medan jag läser Ur askan tänker jag på en annan uppmärksammad bok, ekonomen Daren Acemoglus och statsvetaren James Robinsons Why Nations Fail. De pekade ut fungerande offentliga institutioner, ordentlig statsmakt och folkligt demokratiskt inflytande som förutsättningar för framsteg. Utan dem lämnas människor precis så sårbara som de Esmailian möter. De står maktlösa inför vattenmassor och ökensand. Det är politiken det handlar om. Inte bara klimatpolitik, utan all slags politik.

Klimatkrisens konsekvenser avgörs av en gamla strävsamma frågor: de om jämlikhet, att känna säkerhet och ha makt över det egna livet.

De klimatflyktingar Esmailian möter behöver — trots segt motstånd från rika länder — internationellt erkända juridiska rättigheter. Men hur? Hon föreslår att de bör omfattas av de konventioner som hittills gällt politiska flyktingar. Jag är inte säker att hon har rätt. Hennes bok visar ju hur svårt det är att entydigt definiera vem som egentligen är klimatflykting. Vore det inte bättre att klimatflyktingarna röjer väg för ett generellt erkännade att alla migranter, av alla slag, har rättigheter?

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s