Europa och kolonialismen

I söndags hade DN en intressant artikel om sambanden mellan fransk kolonialism och Europatanken. Den var skriven av Stefan Jonsson och Peo Hansen som håller på med ett forskningsprojekt om just den frågan.

Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt skrev på Facebook att det var en artikel man inte borde läsa. Hon flyttade på så vis in i samma slags bubbla av verklighetsflykt som EU-fientliga vänsterpartister funnit trygghet i. I dag frågar DN-kultur om hon som politiker får ha åsikter om DN-skribenter. En lika intelligensbefriad fråga som hennes ursprungliga kommentar. Det avslöjar lite av hur DN kultur ser sig själva.

Jag ser fram mot att läsa Jonssons och Hansens kommande bok — för jag antar att det blir en sådan. Artikeln i DN var alldeles för kort för slutsatser. Framför allt för de slutsatser de själva drog. Att Europaprojektet på 1950-talet skuggades av koloniala förhållanden är ganska självklart. Den koloniala världsbilden var fortfarande politisk norm. Frankrike var en stor kolonialmakt med begränsad självinsikt — nederlagen i Indokina och Algeriet var hårda väckarklockor i Paris. Det är en viktig historia att gräva fram ur arkiven.

Jonsson och Hansen drar stora växlar på den tyska förbundskanslern Konrad Adenauers budskap till den franska statsministern efter fiaskot i Suez:  "Europa ska bli din revansch". Jag tolkar det helt annorlunda än J och H. Jag tycker det låter som ett realpolitiskt smart budskap för att få med, det då alltid motvilliga Frankrike, på fortsatt europeisk integration. I mina ögon får det Adenauer att växa ännu något mer i betydelse.

De båda författarna avslöjar inte heller hur det gick. Det blev aldrig något Eurafrika. Europa utanför Frankrike var nog inte så intresserade att ta över Paris hopplösa problem. Kolonierna frigjorde sig. Och Europa blev faktiskt Frankrikes revansch, precis som Adenauer lovade — inte som kolonialt projekt, men som politiskt samarbetsprojekt för att dämpa nationalismen, förena sig i välfärdspolitiska ambitioner och stärka de nationella demokratierna.

Man ska inte idealisera Europaprojektet. Det växte ur rädsla och realism. Europas politiker på 1950-talet var med få undantag inga genomtänka antirasister eller motståndare till kolonialismen. Europas mörka hjärta är en senare självinsikt.

Gör inte som Madeleine Sjöstedt. Läs i stället deras artikel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s