Jag har inte läst Mo Yan, men inte kunnat undgå debatten. Alla kritiska frågor är naturligtvis både rimliga och motiverade. Men jag har inte blivit övertygad av de som sagt att han av politiska orsaker inte borde fått priset. När Herta Müller protesterade kände jag t.o.m. instinktivt stöd för kinesen. Kanske för att Müller är den överlägset mest oläsliga nobelpristagare jag någonsin läst.

I går var jag på PEN-klubbens vintermöte och lyssnade till Mo Yan. Det kändes inte heller särskilt övertygande. Man bör känna ödmjukhet för de författare som tvingas skriva i en diktatur. Den tyckte jag fanns på 1970- och 80-talen när det handlade om författare i Sovjet och Östeuropa. De var ju så nära, rent geografiskt. Alla var inte dissidenter. Ingen krävde i moraliserande tonläge att de måste vara det. Men ganska få var med i  kommunistpartiet. Det är däremot Mo Yan och det talar starkt mot honom.