När texterna på dagstidningarnas kultursidor började krympa — det som för femton år sedan var en kort kommentar i kanten är i dag en huvudartikel — gissade många att det kvalificerade debatten skulle försvinna ut på nätet. Så blev det inte. I stället gick boken, den äldsta av alla urgamla medier, mot en oväntad renässans.

I dag skrivs det mer och bättre samhällsdebatt i bokform än någonsin under mitt läsande liv. Det är en guldålder. 1960-talet anses som rapportbokens storhetstid. Men i dag är de lika många, bättre genomarbetade och mer välskrivna. Många av de från 1960-talet var ju, lästa i efterhand, märkligt illa skrivna.

Förra året var oslagbart. Här är en lista över böcker jag läste — och gillade: Anna Dahlqvists rapportbok från de tre EU-länder där abort är förbjudet I det tysta. Shora Esmailians om klimatflyktingar i tre andra, mer avlägsna, länder Ur askan. Kent Wernes och Martin Gelins enormt genomarbetade rapporter från USA. Bengt Lindroths bok om nordistisk politik Härlig är Norden. Naturligtvis Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar. Marcus Priftis kloka debattbok om rasismen Främling vad döljer du för mig. Katrine Kielos Det enda könet. Dan Jönssons dystra resa genom svenska småsamhällen Ingenmansland. Björn Hedlunds lilla och ganska märkliga bok om Fortets murar. Atlas tre Europaböcker: Robecka Bohlins De osynliga, Björn Elmbrants Europas stålbad (som sedan utvidgades till Det skulle bli så bra) och Magnus Lintons De hatade. David Jonstads Kollaps om klimatkrisen.

Vad ska man säga? Otroligt bra. Väldigt uppmuntrande. Vem kan påstå att svensk debatt är klen? Bara den lata kverulanten.