Ingen återvändo i Mali

Hur kan man bäst hindra olika revolutionära islamister att erövra makten? Frågan ställs av människor i land efter land. I Egypten diskuteras den på Tahrirtorget, I Pakistan av varje rättsmedveten och i Syrien finns den mitt i frihetskampen. De senaste månaderna har den blivit akut även i Mali.

I höstas gav FN:s säkerhetsråd försiktigt stöd till en afrikansk militär invasioin i norra Mali. Sedan i somras har de väldiga ökenområdena terroriserats av olika jihadister. Men för några veckor sedan bad Malis president Frankrike om hjälp, när revolutionärerna såg ut att hota huvudstaden Bamako.

Man kan ha massor av synpunkter och farhågor inför den franska insatsen. Landets facit i Afrika är förfärande. Men det är ändå svårt att förkasta den. Den revolutionära islamismen är människoförakt omvandlad till politisk idé. Terrordramat i Algeriet, som var replik till det franska ingripandet, avslöjar lägets allvar.

I Europa hörs nu kritiska röster att Frankrike i nykolonial anda dragit i krig mot islam. Men i Mali verkar än så länge slutsatsen vara att det är jihadisterna som förklarat krig mot muslimerna. Enligt rapporter är nu också en västafrikansk styrka om 5000 soldater på väg till Mali för att hjälpa regeringen.

Inlindat i kriget ligger den gamla frågan om tuaregerna. I decennier har Saharas befolkningar — tuareger, araber och andra — efterlyst respektfullt bemötande. Vid några tillfällen har de gjort väpnat uppror. Det senaste kom våren 2012 och provocerade fram en militärkupp i Mali. Men förenklat kidnappades snart upproret av de jihadister som sedan några år opererat i området förstärkta av legosoldater från Libyen.

Under 2000-talet har tuaregerna fått starka röster genom den moderna och kargt elektrifierade ökenbluesen. Först och bäst var Tinariwen. Cd:n Amassakoul blev deras internationella genombrott 2004. Redan då fanns både tro och politik på plats med udd mot etablissemanget i Bamako: ”Under min hud brinner vredens och raseriets eld”. Men var det någon som egentligen lyssnade?

I dag kan deras musik inte spelas i norra Mali, kvinnorna inte sjunga och deras tro ersätts av jihadisternas — normalt är det männen i Tinariwen som bär hijab, inte kvinnorna. Den stora internationella festivalen för ökenmusik har flyttats.

För Mali finns det ingen väg tillbaka. Det blir ingen fred om landet inte erkänner ökenfolkens rättigheter. Regeringen måste nu helt enkelt förhandla med tuaregerna om bättre och rättvisare livsvillkor. Det borde vara omvärldens krav i utbyte mot militärt stöd. Annars kan det som nu är ett krig mot politiska gangsters förvandlas till ett mot en tuaregisk rörelse som slåss för rättfärdiga krav.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s