Politikens nollpunkt

På morgonen den 3 augusti 1957 skrev Herbert Tingsten en av sina mest kända ledare i Dagens nyheter, som vanligt för hand på stora gula ark. Pennan hade fin svikt mot skrivbordsunderlägget och den stora askkoppen fylldes av tillklämda cigarettfimpar. Om en stund skulle han bege sig till redaktionen i Klarakvarteren där han varit chefredaktör i elva år och blivit samhällsdebattens första liberala demonregissör.

I förhållande till Herbert Tingsten existerade ingen tredje ståndpunkt — man var antingen för eller emot honom. Tillsammans med Olof Lagercrantz hade han under 1950-talet förvandlat Dagens nyheter till kulturradikalismens publicistiska kommandobrygga. Långt senare beskrev Anders Ehnmark hans betydelse för dåtidens radikala studenter: ”Tingsten var en hjälte fastän han var chefredaktör i Dagens nyheter. DN, eller för att vara exakt ledar– och kultursidorna, lästes som utskick i ett hemligt sällskap.” (Arena 3/07).

De senaste två åren har jag förflyttat mig till Tingstens rike: läst hans ledare, artiklar och böcker, följt hans spår genom Europa under 1900-talets farliga decennier då han tog ställning mot fascism, kommunism och all slags konservatism. Det utvecklade sig till en utgrävning av hans kulturradikalism.

Ledaren han skrev skulle få rubriken ”Hajarna och sillen”. När jag mer än femtio år senare läser den, samtiigt som dystra nyheter från Europa strömmar in, märker jag att den nog talar mer till min tid än till Tingstens egen. Just den där augustimorgonen 1957 lyckades han beröra strängar med lång efterklang.

Han utgick från en anekdot han snappat upp. I äldre tider märkte brittiska fiskare att sillen blev klen, och att en del även dog, under de långa transporterna i stora sumpar från fiskefälten till hamnarna. Det hjälpte inte att ge dem mer mat. Fiskarna började i stället släppa ner små hajar och genast piggnade sillen till. ”Så hjälper i våra dagar kommunismen genom tävlan, hot och angrepp demokratierna att bevara sin vitalitet”, skrev han.

Att demokratin behöver ett hot för att bli stark och levande är en pessimistisk slutsats, men också en nykter blick på de maktförhållanden som innebär att demokratins försvarare alltid är pressade. Skuggan från Moskva förvandlade under några decennier även den egendomsägande makteliten till demokrater med tolerans för idén om ett jämlikt samhälle.

Frågan jag många gånger ställt mig, inifrån Tingstens rike, är vad kulturradikalism innebär nu. Har den fortfarande kvar sin sprängkraft?

Det räcker med några dagar i den glanslösa stadsdelen Hendon i norra London, där en av mina döttrar bor, för att ana konsekvenserna i Storbritannien av finanskapitalismens krasch 2008. Pessimismen breder ut sig med rådlösheten. Butikslokaler står övergivna. De offentliga nerskärningarna slår hårt. Naturligtvis är läget ännu värre i spanska, portugisiska och grekiska städer. Ingen ser någon väg ut ur den nedåtgående spiralen. Hoppet om bättre liv kallnar.

När Herbert Tingsten skrev om hajarna och sillen tänkte han på 1900-talets europeiska mellankrigsår. Det var decennier som utmärktes av massarbetslöshet, kriser, extrema klasskillnader och allmän hopplöshet. Viljan att försvara den nyvunna demokratin var svag. Förvirringen varifrån de stora hoten kom var utbredd. Den politiska och intellektuella debatten stod handfallen inför samhället: ”Traditionerna tyngde, utan att ge kraft och ledning: den konservativa traditionen, som i de nya demokratierna surmulet fogade sig i privilegiestatens avveckling, den liberala traditionen, som oroligt spanade efter ”den osynliga handen” och inte vågade tro att staten kunde hjälpa, den socialistiska, som tvekade mellan förkastande och reformerande av det bestående.”

Han beskrev en tid som de flesta européer i början av 2013 antagligen känner igen sig i, en vilsenhet och vanmakt som återvänt: ”Bakom de små tvivlen kom de stora, och världen blev öde för människorna.” Det var ”Det öde landet”. De flesta förstår att något är fel, men ingen kan erbjuda ett möjligt alternativ. Han tänkte på 1930-talet, men det har också blivit en beskrivning av 2010-talet.

Finanskapitalismens svindel och sammanbrott kommer säkert få samma status som markör för ett politiskt epokskifte som oljekrisen 1973 och Berlinmurens fall 1989. Konsekvenserna blev inte omedelbara, men har långsamt börjat ge sig till känna: Krisen kan bli symbolisk slutpunkt för den 250-åriga euroamerikanska världsdominansen, kommer att leda till ett helt annorlunda EU och har redan inneburit att de marknadsliberala doktrinerna — och även de mer allmänna om evig tillväxt och konsumtion som lycka — förlorat sin trovärdighet.

Men 2008 hade antagligen inte fått den nästan existentiella effekten om inte FN:s klimatpanel året innan presenterat sin så kallade ”Fjärde rapport” med prognoser om stigande temperaturer och havsnivåer. När Lehman Brothers gick i konkurs hördes samtidigt det avlägsna mullret från de väldiga isblock som bröt sig loss från Arktis och började smälta.

Det nya decenniets känsla av obehag fångades av historikern Tony Judt i öppningsraderna till hans sista bok Illa far landet: ”Något är fullständigt fel med vårt sätt att leva i dag. Under trettio år har vi gjort en dygd att sträva efter materiell egennytta. Och just denna strävan utgör faktiskt numera det enda som återstår av vår känsla för kollektiva mål.”

2011 samlades européer och amerikaner på torgen för att protestera: Syntagma, Puerta del Sol, Zuccotti Park, Trafalgar Square. Varje plats hade sin egen historia, men överallt visste alla vad de var emot: maktmissbruk, plutokrati, arbetslöshet och hopplöshet. Man ville samla de 99 procenten mot enprocentarna. Men få hade några egentliga idéer om hur det som uppenbarligen inte längre fungerar kan repareras. Deras protester kom från ”det öde landet”, det skymningsland den portugisiska poeten José Régio för många år sedan fångade i tre enkla rader:

”Jag vet inte vart jag ska gå,

jag vet inte vart jag ska gå,

jag vet bara att här kan jag inte stanna.”

När madridbor började övernatta på Puerta del Sol i maj 2011 verkade det ha funnits en medveten vilja att börja från början. Deras enande slagord var misstrons: ”De representerar inte oss”. Alla välbekanta ideologier och politiska språkspel var förbrukade. På torget samlades i stället människor som bara ville var sig själva. Ingen tilläts representera något större. Banderoller och paroller från fackföreningar, feministgrupper, kommunister, anarkister eller andra rörelser togs bort. I antologin Building New Communities beskriver Gianpaolo Baiocchio och Ernesto Ganuza hur det utvecklades ett slags etos om individuellt ansvar och deltagand
e: ”Varje slagord som identifierade de församlade acampados med en gruppidentitet förkastades. Det reflekterade deras politiska strategi och självförståelse: inga banderoller, ingen representation, inga särintressen.” De samlades vid en politikens nollpunkt.

När Herbert Tingsten skrev sin ledare sensommaren 1957 hade den europeiska hopplösheten övervunnits. Minnena från 1930-talets demokratiska sönderfall och krigsåren var fortfarande starka. Han verkade vilja inskärpa att det som kunde verka stabilt i själva verket var bräckligt. Den nya jämlikhetspolitiken var stark av en enda orsak: för att medborgarna, av olika orsaker, tagit ställning och valt den. De totalitära alternativen var avskräckande.

I dag fungerar hans ledare som en påminnelse om hur viktiga värderingar gått förlorade, om en minnesförlust, men också att samma ställningstaganden fortfarande är möjliga — om vi vill. Så här slutade han sin ledare: ”Vi må vara högermän, liberaler eller socialister: det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd och arbetslöshet i en demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten. Med dess vinster har folkstyrelsen trots allt fått ny kraft och förmåga till nya insatser. Landet är inte längre öde.”

Men oviljan mot banderoller, paroller och invanda kravlistor på Puerta del Sol påminner om att gamla ståndpunkter inte kan upprepas. De måste uppfinnas på nytt. Det finns ingen värld att återvända till, däremot historiska ställningstaganden att minnas och anknyta till. Utan politiskt minne blir nollpunkten en farlig plats.

Herbert Tingsten blev ihågkommen för att ha varit en trind man med fluga som envist upprepade att Sverige borde gå med i Atlantpakten, och som sedan drog slutsatsen att alliansfrihet krävde egna kärnvapen. Han uppfattades, efter sin död, som en gapig röst från en mörk och passerad epok. En man helst glömde.

Men det ska man naturligtvis inte alls göra.

Han var i första hand en påstridig kulturradikal som fullföljde impulserna från det radikala 1880-talet: det gömda ska skärskådas, det dunkla lysas upp och tivelaktiga sanningar ifrågasättas. Han dök ner i hålorna som en grythund, högg sina offer i nackskinnet och släpade upp dem i dagsljuset. Inget var för heligt för en avslöjande fråga. Han följde samma ledstjärna som författaren Raymond Chandler: att skriva med förfärande uppriktighet. När Europa återigen vandrar planlöst genom ”det öde landet”, och rådlösa människor återvänder till politikens nollpunkter, behövs minnet av hans röst — och hela det kulturradikala arvet — mer än någonsin.

Regelbundet utbryter debatter om kulturradikalismens innebörder. När Johan Jönsson förra året släppte loss sitt diktade klasshat på Dramaten var det dags igen. Den här gången försökte Åsa Linderborg göra det omöjliga och införliva Lenin i kulturradikalismens historia, Olle Svenning det mer rimliga att göra den socialdemokratisk och Björn Wiman till att oförargligt ”gnugga sig i ögonen inför makten” (DN 22/5 2012). Alla vill vara kulturradikala, kunde man förstå.

Men när man närmar sig kulturradikalismens mer konkreta hjärtefrågor brukar däremot även de mest pålitliga vänsterskribenter börja irra med blicken. Den vägrar ju underordna sig fasta ideologier och glider fräckt mellan liberalism, socialism och ren anarkism. Den är totalt illojal mot politiska partier. Den är frihetlig, accepterar kollektivt handlande men alltid med individens frigörelse som mål. Den har en gammal förkärlek till sexpolitik, som går tillbaka till 1880-talets första kulturradikala skandaler, och har alltid varit normkritisk.

När Ellen Key, Frida Stéenhoff och andra kulturradikala feminister vid förra sekelskiftet bröt med den äldre kvinnorörelsen var det för att de ville koppla samman olika aspekter av mänskligt förtryck. Med ett modernt begrepp kan deras synsätt kallas intersektionellt. Kvinnornas frigörelse handlade inte bara om rösträtt, utan även om deras kroppar och sexualitet samtidigt som den hade ofrånkomliga samband med arbetar- och fredsfrågan. Radikalismen hade egenvärde som väckarklocka. Politiska gräl och filosofisk oenighet var inte hot utan tillgångar. I sin privata tankebok noterade Ellen Key: ”Ingen, som håller medelvägen i allt, för sanningen en tum framåt”.

Det senaste decenniet har kulturradikalernas kritiska tradition fullföljts av queer-feminister, hbtq-aktivister, postmoderna subjektsupplösare, postkoloniala antirasister, en återupptäckt kosmopolitisk misstänksamhet mot gränser och nya försök till så kallad intersektionell maktkritik. När man kommit så långt brukar de flesta marxister och liberaler lämnat rummet på jakt efter tryggare världar.

När till exempel Dan Josefsson och Daniel Suhonen gick till stort angrepp mot Arena för några år sedan (Aftonbladet 12/1 2010), bland annat för att den ägnade sig för mycket åt sexpolitik i stället för ”rätt frågor”, var det den kulturradikala nerven de identifierade och förkastade. Deras kritik summerade den irritation tidskriften länge framkallat hos olika vänstersocialister. Tidigare hade Kajsa Ekis Ekman, utifrån liknande argument, förklarat att den gav henne ”ont i magen” (DN 13/7 2009).

Herbert Tingsten utvecklade redan på 1930-talet en kritik av alla meningsskapande berättelser, och avvisade dem som metafysik, politiskt illusionsmakeri och existentiellt självbedrägeri. Han ogillade ideologier, även om han under perioder kallade sig socialist och liberal, förkastade föreställningar om historisk mening, kritiserade olika framstegsfilosofier och erkände ingen fast grund för sina värderingar: varken gud, naturen eller historiska lagar. Alla fasta fundament var bortsopade. Det enda som återstod var den enskilda människas ansvar att ta ställning för frihet och demokrati: ”Vi är ensamma och ansvaret är vårt,” summerade han sin livssyn i ett tal om det kalla kriget våren 1948. Ja, hans texter bildar en lång sammanhängande uppmaning att våga till ställning. Genom att göra det förvandlas man i kulturradikal anda från människa till mänsklig.

Herbert Tingsten blev länken som band samman de tidiga kulturradikala pionjärerna med den nya generation som intog kulturscenen på 1960-talet. Han ogillade visserligen 68:ornas doktrinära förenklingar, som han beskrev som en ”lycklig galenskap”, men kände säkert igen sig i deras uppror mot auktoriteter och allmänna uppkäftighet. Kulturradikalism och marxism har under hela 1900-talet pendlat mellan ömsesidig nyfikenhet och öppen fientlighet.

1961 möttes Herbert Tingsten och Olof Palme i en radiostudio. Tingsten hade ett år tidigare i praktiken blivit uppsagd från jobbet som chefredaktör på DN eft
ersom han valt Socialdemokraternas sida i den stora striden om ett nytt pensionssystem, ATP. De diskuterade livligt i 35 minuter och utan programledare en av Tingstens favoritidéer: ideologiernas död. Han var tidig att försöka förstå det tillstånd som i dag brukar kallas det postpolitiska. Palme invände att även om ideologierna spelat ut sin roll så återstod konflikter mellan olika värderingar. Man kan höra hur de rökte, övervägde varandras argument och njöt av samtalet. Båda höll tillbaka sin berömda arrogans.

Om man läst Herbert Tingsten är det enklare att förstå den legering av kulturradikala impulser och klassisk socialdemokratisk politik som utmärkte Olof Palme. Det finns underskattade samband mellan de två: Tingsten som 1950-talets kulturradikalt politiska ikon och Palme som 1960-talets.

Den tingstenska paradoxen är att han som chefredaktör, under offensiv liberal flagg och med dagliga angrepp mot Tage Erlanders regeringar, bidrog till att göra socialdemokratins långa hegemoni möjlig. Den svenska modellen med självständiga individer och en stark välfärdsstat var konsekvensen av många decenniers kulturradikal kritik, från Strindbergs manliga självhävdelse till den unikt långa stafetten av feministiska intellektuella: Ellen Key, Elin Wägner, Eva Moberg, Maria-Pia Boethius fram till 2000-talets Tiina Rosenberg. Deras röster utmynnade i att idén om de frigjorda och jämlika individerna — personlighetsprincipen — tog hem spelet. Utan Tingsten är det mycket möjligt att kedjan av röster brustit, kontinuiteten förskingrats och värdekonservatismen under 1950-talet tagit hem spelat — även inom arbetarrörelsen.

Kulturradikalismen blev en vinnande impuls i den svenska idédebatten. När de marxist-leninistiska upproren ställdes in under 1980-talet var det kulturradikalerna som stod kvar: Anders Ehnmark, Arne Ruth och andra. De två mest inflytelserika idétidskrifterna som startades på 1990-talet — Bang och Arena — vilar på kulturradikal grund. Förra årets slagväxling i Dagens nyheter och Aftonbladet avslöjade att den fortfarande har högt värde som identitetsmarkör i kulturdebatten. Men den avslöjade också något annat: känslan av tomhet. När Dagens nyheters kulturchef Björn Wiman fick frågan vilka maktstrukturer kulturradikalismen borde ta itu med på 2010-talet var svaret en aning svävande. Det var som att ”det öde landet” börjat förlama även kulturradikalismen.

Kanske träffar Nationalencyklopedin därför rätt när den beskriver kulturradikalismen som ett eko från förgången tid. En ”benämning” som numera spelar ”föga roll”. Axess tidigare chefredaktör Johan Lundberg, konsekvent kulturkonservativ, menade för några år sedan i en text på svensktidskrift.se att kulturradikalismen förlorat relevans eftersom den förvandlats ”från maktkritik till maktbekräftelse” och samtidigt isolerats till små kretsar av intellektuella. Om Lundberg har rätt innebär det att kulturradikalismen segrat ihjäl sig och förvandlats till ett innehållslöst honnörsord.

Hösten 1946 lade Herbert Tingsten, som ny chefredaktör, fast Dagens nyheters politiska linje i en ledare: ja till välfärd, ja till ekonomisk utjämning, ja till medbestämmande i arbetslivet men nej till socialiseringar och statligt maktövertagande i näringslivet. Det är spöklikt att läsa. I dag är hans värderingar nästan helt bortsvepta från politikens mittfåra. Den långa nyliberala epoken har demolerat några av kulturradikalismens viktigaste övertygelser: de om jämlikhet, maktspridning och vidgad demokrati. Unga liberaler, som gärna kallar sig kulturradikala, verkar helt omedvetna om att Ellen Key, August Strindberg, Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz var väl införstådda med klasshatets orsaker — och även känslor. De kom visserligen från privilegierade familjer och hade utpräglat paternalistiska synsätt, men hade ändå sett, upplevt och skrämts av hatet. Inget provocerade Tingsten så mycket som överhetens oreflekterade krav på underordning.

Men samtidigt innebar de nyliberala decennierna kring det senaste sekelskiftet inte bara växande klasskillnader; snart ungefär lika stora som när Tingsten lämnade Dagens nyheter. De sammanföll också med viktiga frihetsvinster. Det är viktigt att påminna om dessa när det nu är dags att summera den nyliberala epoken. Hbtq-rättigheter fick stort politiskt genombrott, konservativa normer föll bort, minoriteter började långsamt erkännas, gamla statliga övergrepp som tvångssteriliseringarna uppmärksammades, antirasismen fick helt ny skärpa och genomslag, i Europa öppnades nationsgränserna, kommunismen kollapsade, både lokal och global politik förändrades av rättighetsidéernas genomgripande genombrott. Den allomfattande och fullständiga svartmålning av epoken som ofta, utan egentlig eftertanke, upprepas från vänsterhåll är en förenkling, som vem som helst kan genomskåda.

För några år sedan definierade Anders Ehnmark i Arena (3/07) kulturradikalismens uppdrag som att bekämpa alla slags ”nedhållande tankesätt”. Några av dem försvagades märkbart under de senaste decennierna. Man kan förenklat säga att kulturradikalismen förlorade svårt på fronten för jämlikhet och rättvisa, men vann viktiga segrar på den för frihet och rättigheter.

I höstas förklarade engelsmannen Jonathan Rutherford, i en artikel i den europeiska socialdemokratiska tidskriften Queries (2/2012), att ”vi lever vid inledningen till en postliberal epok där framtiden är konservativ”. Han menade inte en konservatism med stor K, som han lite vagt uttryckte det, men en som utmärks av ”a social and cultural mood”, en känslostruktur eller tidsanda: ”Ett begär att bevara, skydda och renovera det sociala livets grundläggande byggstenar, det vill säga familjen och mellanmänskliga relationer, deras upplevelse av tillhörighet och identitet, hemmets och platsens kontinuerliga stabilitet och människans behov av social trygghet. Först när individer har dessa tillhörigheter kan de sträva efter något mer i sina liv. När alltför många saknar dem blir samhället uppdelat, oroligt, osäkert och misstänksamt.” I sin artikel underströk han behoven av nationell tillhörighet och kulturell identitet. Det påminner om den enkelt kritiska summering Devrim Mavi och Karolina Ramqvist gjorde i Arena för redan fyra år sedan: ”Bakåt, inåt, hemåt”. (Arena 5/2008).

Jonathan Rutherford är ingen brittisk motsvarighet till Johan Lundberg. Han är i själva verket vänstersocialist, och till vardags chefredaktör för den ofta intressanta tidskriften Soundings, men bejakar ändå den nya konservativa samhällsandan. Jag tror han ringar in den med stor träffsäkerhet och ännu större aningslöshet. Han skriver att ”högern har ingen förståelse för det här ögonblicket” — det vill säga den postlibe
rala och nykonservativa epokens genombrott. Han tror inte ens den kommer innebära tillbakarullningar av kvinnors rättigheter och mångkulturella förhållningssätt.

Det är just den typ av konservatism som Johan Lundberg och andra anfaller med från höger och Jonathan Rutherford smyger in från vänster som kulturradikaler motarbetat i 130 år. Den konservativa ”tidsandan” har alltid utmärkts av skräck för relativism, rörlighet, gränsupplösning och demokratins grundläggande osäkerhet. En gammal fiende har återvänt.

Den konservativa vändning Rutherford identifierar handlar nämligen inte bara om mjuka värderingar utan rullar också in över kontinenten som hård nationalism och oblyg rasism: judar, muslimer och romer attackeras inte bara i Ungern, Frankrike och Grekland utan även i Sverige. Små aggressiva partier etablerar sig målmedvetet på gator och i parlament. Järnrör blev under hösten gångbar metafor för politiskt våld i svensk debatt. I Aten är de en realitet, varje natt.

I Herbert Tingstens ledare från sensommaren 1957 var det hotet från Moskva som stod för den viktiga hajeffekten. Kan de rasistiska, antidemokratiska och järnrörsbeväpnade rörelserna spela liknande roll i Europa 2013? Eller kommer den nya konservatismen att slå undan det kulturradikala arvet även på frihets- och rättighetsfronten, samtidigt som den lyckas legitimisera den växande ojämlikhetens sociala hierarkier med föreställningar om det organiska samhället, behovet av en kulturellt sammanhållen nation och familjevärdenas renässans? I sådant fall är kulturradikalismen desarmerad och Nationalencyklopedin får rätt.

I ett av sina debattinlägg förra året drog Olle Svenning en viktig slutsats: ”Den stora övergripande linjen eller kontinuiteten i kulturradikalismen har varit försvaret för demokratin: det moderna genombrottet under sekelskiftet 1800/1900-tal, antifascismen under mellankrigstiden och antikommunismen under kalla kriget.” (DN 23/5 2012). Man kan säga att demokratifrågan är den som hela tiden bundit samman kulturradikalismens två andra fronter: rättvisans och frihetens.

Demokratin saknar jämviktsläge. Om den inte hela tiden försöker erövra ny mark så tvingas den tillbaka. Allmän rösträtt ledde till krav på bredare utbildning, minskade inkomstskillnader, kvinnors frigörelse och full sysselsättning — alltsammans kan förstås som demokratifrågor. Men den kan inte heller stanna vid nationsgränser. Demokratin är både befriande och i någon mening imperialistisk, eftersom den hela tiden behöver vidga sitt rörelseutrymme.

Just nu framstår Europafrågan som nästa stora demokratistrid. EU präglas inte bara av en akut ekonomisk kris, men också av en mer långdragen politisk som plågat unionen i flera år. De hänger samman.

Under 2012 verkar alla till sist blivit ganska överens att experimentet med en valutaunion utan en så kallad fiskal union misslyckats. Ska euron överleva behövs helt enkelt någon form av gemensam finanspolitik. Olika förslag hur en sådan kan se ut diskuteras. Det går långsamt. Men det är ingen vild gissning att EU, som svar på kraschen 2008 och den följande eurokollapsen, kommer förändras ganska dramatiskt. Den centrala kontrollen av medlemsländernas statsfinanser kommer öka, kanske kan vissa grundläggande välfärdssystem likriktas i hela unionen, de fördelningspolitiska ambitionerna mellan rika och fattiga regioner kan öka och genom att acceptera det gamla kravet från Attacrörelsen om så kallade Tobinskatter på finansiellla transaktioner kan unionen få egen beskattningsrätt. Före 2008 var allt detta en fantasi. I dag är det en möjlig realitet på förhandlingsborden. En gemensam valuta verkar kräva både starkare kontroll och större solidaritet — de nyliberala doktrinernas motpoler.

Den tyska statsvetaren Jan-Werner Müller, som för något år sedan skrev den uppmärksammade Europapolitiska boken Contesting Democracy, drog i en artikel i Dissent (4/2012) slutsatsen att ”Europa har redan betalat ett högt pris för sitt finansiella experiment med federalism utan en federal stat.” Underförstått är det just den staten som nu behöver ta form.

Det är om detta demokratistriden kommer handla. För att en federal stat ska bli demokratisk krävs en maktöverföring från regeringscheferna i det europeiska rådet till de folkvalda politikerna i parlamentet. Det är ingen liten fråga. Den avgör Europas framtid.

Om parlamentet kan förvandlas till unionens politiska centrum kommer stora framtidsfrågor inte längre avgöras uteslutande genom diplomatiskt smussel väglett av medlemsländernas nationella intressen, men utifrån den klassiska politiska dynamiken där höger, vänster och olika värderingar ställs mot varandra i mer offentliga diskussioner. Efter eurokrisens förödande facit för den tidigare beslutsordningen följer nu ögonblicket för ett möjligt demokratiskt genombrott. Hela EU-systemet verkar alltså befinna sig i ett läge som påminner om demonstranternas vid Puerta del Sol: vid den politiska nollpunkten. En farlig plats full av möjligheter.

Förra året drog den tidigare tyska förbundskanslern och socialdemokraten Gerhard Schröder liknande slutsatser summerade i tre radikala programpunkter:  Kommissionen måste förvandlas till ett slags regering tillsatt av parlamentet. Det europeiska rådet — regeringschefernas toppmöten — bör lämna ifrån sig makt och bli ett överhus, ungefär som det tyska Bundesrat. Parlamentets makt måste utökas och de olika partigrupperna gå till parlamentsval med gemensamma kandidater till kommissionens ordförande. (International Herald Tribune, 4/5 2012).

Några månader senare publicerade två framstående Europaparlamentariker ett ”Manifest för en postnationell revolution i Europa” med ungefär samma slutsatser, men mer tillspetsade, om nödvändigheten att nu ta avgörande steg — valet står mellan en federal stat eller sönderfall i den nya konservativa nationalismens riktning: ”Europas kärna är inte dess nationer, men dess medborgare”. Guy Verhofstadt är den liberala parlamentsgruppens ordförande, en tidigare nyliberal som efter 2008 vandrat mot vänster och nu inskärper betydelsen av en stark stat, skatter och rättvisa välfärdssystem. Daniel Cohn-Bendit är miljöpartist som tillhörde 68-vänsterns mest legendariska frihetliga socialister. Deras oväntade samarbete återskapar den kulturradikala alliansen på europeisk nivå. Manifestet For Europe! har mellanrubriker som ”Anfall är bästa försvar” och pekar ut regeringschefernas ineffektiva toppmöten som den europeiska demokratins fiender: ”De darrar inför tanken på ett federalt Europa”.

I svensk radikal debatt är frågan om en europeisk demokrati frånvarande, ibland förlöjligad. Bland alla de skribenter som gärna solar sig i kulturradikalismens glans är det bara en handfull som ens yttrat
sig. I stället väljer de att vika undan med blicken, duckar för ställningstaganden och glider med i samtidens letargi; det är ju bekvämast så, man slipper bråk och konflikter eller få svåra motfrågor från den europeiska demokratins många fiender. Är det inte samma bekväma verklighetsflykt som ofta gjorde Tingsten rasande som nu upprepas, men i en ny situation? 

Så småningom utvecklade Herbert Tingsten de tankar om ideologiernas död han debatterat med Olof Palme i radio. Det blev två märkliga böcker, Från idéer till idyll och Strid kring idyllen, som båda kom ut 1966, precis på tröskeln till studentvänsterns genombrott när ideologierna såg ut att göra magnifik come back. Men Tingsten envisades med att de ideologiska systemen gjorts betydelselösa av demokratin och jämlikhetspolitiken. Studenternas uppror var bara en krusning på ytan. Socialdemokratins land hade blivit en förverkligad utopi. ”Den framtidsstat, som man under årtusenden drömt om, är mitt ibland oss”, påstod han. Gamla strider hade övergått till postpolitisk stiltje.

När politiken därför började tränga ihop sig på mittfältet blev konsekvensen att ”demokratin förlorar sin vitalitet, att väljandet blir likgiltigt och godtyckligt”. Riksdagsvalen riskerade att bli lika upphetsande som när man valde frukostflingor i snabbköpet, skrev han. Politiken skulle komma att styras av vältrimmade PR-strategier, verkliga idékonflikter ersättas av tal om partiledarnas duglighet och valrörelserna övergå till en tävlan att sälja förtroende. Av samma orsak kommer varje skandal exploateras minutiöst: ”Skandalerna blir en med fröjd anammad ersättning för de sakliga motsättningar som försvunnit, de ideologier som förvisats till museerna. Äntligen något att slåss om, äntligen ett tillfälle att rasa ut!”.

Han var smärtsamt ambivalent inför den lyckliga idyllen. Han bejakade förutsättningarna: att översitteriet knäckts, välfärdsstaten segrat och människor kände trygghet. Men han vred sig i olust inför stiltjen och ankdamsmentaliteten. Och han gick inte i den enkla fällan att utropa den lyckliga demokratin som historiens slut. Hoten var mäktiga, framtidens frågor svåra och bara en mycket liten del av mänskligheten levde under den utopiska idyllens villkor. Han verkade känna behov att upprätta en aktuell kulturradikal dagordning; en gammal mans spaning mot framtiden.

Han konstaterade att idén om jämlikhet stod i skarp kontrast till de faktiska globala förhållandena. Kolonialismen hade avvecklats och rasismen dödförklarats men orättvisorna var kvar — och verkade växa. Nationstanken hade utvecklats till ett globalt hyckleri. Det märktes bland annat i frågan om invandring, menade han: ”En hierarki mellan raser och etniska grupper tillämpas i praktiken även om den förkastas i teorin: skandinaver först, sedan går det successivt nedåt.” Han förutspådde att de globala orättvisorna snart skulle slå in som en mäktig våg över de lyckliga demokratierna.

Bristen på utjämning var ett problem även på hemmaplan. De ekonomiska hierarkierna bestod. Ägarkoncentrationen var orubbad. I Strid kring idyllen ställde han sig oväntat bakom kritiken från den nya studentvänstern och Vpk:s partiledare C H Hermansson: ”Koncentrationen av makt, rikedom och prestige hos ett fåtal är en kränkning för flertalet,” konstaterade han.

Det är inte svårt att fortfarande känna igen sig i hans försök till uppdragsordning. Inte heller i ledaren från 1957 om ”Hajarna och sillen”. Men för dagens kulturradikalism gäller det att också kunna bemöta den nya konservativa värderingsvågen genom att fortsätta insistera på de senaste decenniernas emancipatoriska normkritik — av mannen, kvinnan, hudfärgen, människan, djuret, äktheten, enhetligheten. Dessutom tillkommer nu att ta striden för en europeisk demokrati, att både försvara och vidga den, att i praktiken fullfölja 1900-talets arv av radikala drömmar om ett förenat Europa.

Kulturradikalismen är ingen ideologi, men en impuls och viljeyttring: att avförtrolla världen och befria människor från det som håller dem nere. Kulturradikalismens tre huvudlinjer som löpt genom det svenska 1900-talet är märkligt aktuella. De har fortfarande en förmåga att provocera både den socialistiska vänstern och den konservativa högern. Kulturradikalismens livsluft är att göra sina frågor kontroversiella.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s