Vår med Prokofiev

Hela förra veckan hade jag influensa. Jag har försökt börja jobba lite den här, men det är trögt. Jag är fortfarande så trött, i både huvudet och kroppen. I går åkte jag in till gammelstan för att promenera och försöka få lite energi. Jag hade tänkt köpa Bassekou Kouyatés nya cd (jo, jag köper fortfarande plastbitar med musik då och då). Men den var slut på Pet Sounds.

När jag låg sjuk tänkte jag på Sergei Prokofievs tredje pianokonsert. Jag var för trött för att lyssna på den. Det räckte att tänka på den för att få energi. Jag hade precis köpt Martha Argerichs klassiska inspelning med Abbado från 1960-talet. Kombinationen Argerich och Prokofiev är ju oslagbar. Att lyssna till pianokonserten är som att kastas in i ett rum där man helt viktlös tumlar omkring mellan känslolägen som avlöser varandra helt utan söm och skarv — ett slags 27 minuter hallucinatorisk lyckotrip. Klangerna avslöjar skog och natur. Men jag tänker hans musik som mötet med det tidiga 1900-talets storstäder. Ja, Paris förstås. Människorna, skyltfönstrena, fabrikerna, glittret i kanaler och floder.

Prokofiev är en sådan som borde gå mot stark renässans. Han tilltalar mig mycket mer än torrbollen Stravinskij. För några år sedan hörde jag hans symfonier med Gergiev, det var som att läsa en tragisk självbiografi. Nu känner jag för att kolla in hans pianosonater igen. Det var länge sedan sist. Han passar bra med våren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s