Den skoningslösa slummen

;Katherine Boo: Bakom det evigt vackra.

Översättning: Janne Carlsson.

Marcus förlag.

När journalisten Katherine Boo först anlände till slumstadsdelen Annawadi vid Mumbais storflygplats var det högkonjunktur. Utanför sitt skjul satt den tystlåtne pojken Abdul och sorterade allt han köpt in av kvarterets sopsamlare. Det som först kunde verka enkelt, visade sig vara extremt specialiserat. Blixtsnabbt avgjorde han de olika materialens karaktär, kvalitet och marknadsvärde. När han sedan sålde vidare var priserna höga. Pekings stora byggprojekt inför sommar-OS hade pressat upp dem till all time high. Han arbetade på nedersta avdelningen i en global kunskapsbaserad återvinningsindustri.

Boo blev fast i Annawadi i över tre år. Hon hade länge skrivit om fattiga i USA, men nu gift sig med en indier. Hennes idé att berätta om slummen i sin nya hemstad växte till ett jätteprojekt. Hon gjorde intervjuer, följde med, iaktog, filmade, läste dokument i stadens mögliga arkiv, lånade ut kameran till unga sopsamlare som själva dokumenterade sitt arbete.

Livet i Annawadi är skoningslöst. Bara de starka överlever. De som bär upp familjerna verkar vara unga pojkar och medelålders kvinnor. Många dör i tonåren. Några tar livet av sig genom att äta råttgift eller dränka sig i fotogen och tända på. Men stadsdelen är ändå påfallande lik resten av Mumbai med informella institutioner, driftiga småföretagare, ansvarstagande människor, förödande korruption och skrämmande myndigheter.

Bakom det evigt vackra är en enastående dokumentär berättelse om livet i en megastad, som rättvist fick Pulitzerpriset. I dess mitt står sopentreprenören Abdul och hans familj. Runt dem cirklar några av Annawadis 90 000 invånare. Nästan omärkligt väver Katherine Boo in en analys av lokala maktförhållanden och globala sammanhang i de enskilda människornas ofta dramatiska öden. Det är en stad betraktad från exakt samma position som den där Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad inleds. Boo är en lika bra berättare och hennes journalistik har romanens dramaturgi.

Berättelsens huvudpoäng är att slumkvarteren är integrerade i den globala ekonomin och politiken. När Wall street kraschade i augusti 2008 fick det omedelbara konsekvenser i Annawadi. Priserna på sopor sjönk dramatiskt och en del sopsamlare tvingades övergå till stöldräder för att överleva.

Under arbetet grubblade Boo över en stor fråga. Varför gör alla dessa tätt sammanpackade och hårt exploaterade människor inte uppror? Varför slår de inte tillbaka mot polisvåld, rättslöshet och korruption? Hon märkte återigen hur ett globalt fenomen där kollektiva identiteter underminerats och ersatts av individualiserade drömmar präglat även Annawadis invånare: ”De fattiga drog ner varandra i smutsen, och världens stora, ojämlika städer kämpade vidare i relativ frid och fröjd.”

När Boo lämnade Annawadi hade stadsdelen börjat rivas. För Abduls familj hade förhoppningarna om ett bättre liv slagits i spillror av staten, polisen, grannarna och livets allmänna grymhet. Den meritokratiska staden är ett monster.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s