Titta, en värld!

Sara Danius: Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga.

Bonniers.

Realismen var en revolutionär form i en revolutionär tid. Inget var längre riktigt säkert. Allt verkade tumla omkring. I Paris avlöste upproren varandra och när Gustave Flauberts roman Madame Bovary kom ut 1857 blev han åtalad för bristande respekt för kristen tro och god sed. Den realistiska romanen öppnade fönstret mot världen, och in blåste en massa bråte: tvålar, vagnshjul, kravatter, regnpölar, avloppsdiken, enkla tankar och alldaglig tristess. ”Realismen utmärks av en inspirerande brist på måttfullhet”, skriver Sara Danius. Hon verkar ha samlat vindarna i sitt eget medvetande, som om hon fyllt hela sin kropp med dem, och nu blåser hon ut dem över oss — från en epok till en annan. Enormt.

Danius är litteraturvetare med härligt hög svansföring. Den blå tvålen är en undersökning av realismens 1800-tal, närmare bestämt tre författare och fyra romaner: Stendhal, Balzac och Flaubert. Hon antyder att hennes essä är ett nytt sätt att betrakta realismen, med ”oanade resultat”. För mig räcker det perfekt att hon lyckas väcka min livslust, nyfikenhet, aptit och helt enkelt göra mig lycklig. Redan efter halva boken bestämde jag att ändra mina litterära sommarplaner och ta med just de romaner hon granskar på min semesterresa. Det var länge sedan jag läste dem. Nu måste de läsas om.

När de nya författarna slog upp fönsterluckorna såg de hur människor var inbäddade i sammanhang som varje dag var i förändring. De såg städer där även döda ting var i rörelse. Allt såg ut att dansa: kastruller, klasser och kläder.

I Rött och svart, den kanske första av realismens stora romaner, beskrev Stendhal uppdraget med en känd bild. Romanen skulle vara som en spegel författaren fäst på sin ryggsäck; den fångade upp allt som passerade under vandringen: både vägdammet och lyxen, inget var mer värt än det andra.

Spegelmetaforen bet sig fast. Men var realismen verkligen så enkel? Var författarens uppgift att skriva rent de reflexer som samlats i spegeln? Inte alls. Danius poäng är att uppdraget var så oändligt mycket mer komplicerat och vanskligt. Efter revolutionerna stod världen i någon mening på spel och gick inte längre att fånga med enkla speglar. Det räckte inte att bara se världen, man måste också se igenom den. Det som tidigare varit fast fixerat och enkelt hade börjat glida isär. Världen var på drift. Obegriplig. Svårfångad. Oöverskådlig. Verkligheten hade förvandlats till ett problem. Realismen var svar på ett nytt slags främlingskap.

2013 verkar vi accepterat att tillvarons totalitet glidit oss ur händerna. Men för 1800-talets författare var situationen ny. Uppdraget blev att synliggöra tumultet. De verkar ha skrivit med en kombination av ångest och oändlig optimism. Det är om detta heroiska projekt Sara Danius bok handlar. Hur kan man beskriva sin tid för att erövra den?

Deras lösning blev ändlöst detaljerade beskrivningar av tingen, av det man faktiskt såg, av distinktionerna som gav både ting och människor egenvärde  Världen blev en plats av olikheter. Varje ting blev specifikt. Längst gick Flaubert som ville skriva romaner där handlingen ersatts av beskrivningar. Kaoset utanför fönsterluckorna kunde möjligen ordnas genom katalogisering, för att på så vis göras synlig, sinnlig och begriplig som sammanhängande helhet. ”Detaljerna har utropat republik”, skriver Danius lyckligt. De upptäckte helt enkelt ”den gåtfulla företeelse som kallas samhälle”. Det finns nära samband mellan deras ambitioner och den långsamt segrande masspolitiken och demokratin.

Sara Danius framkallar deras städer och skrivande i virvlande tempo. Hon berättar med samma lätthet som Sven Lindqvist. Att läsa blir en njutning. Jag kan inte låta bli att lägga Horace Engdahls bok Den romantiska texten bredvid Den blå tvålen. Båda är lika laddade av skärpa och kärlek inför andras texter. Engdahls bok kom 1986 och blev ett slags portal till en tid med elitistisk smak och slutna fönsterluckor. Jag hoppas Danius bok blir entré till en annorlunda epok.

I Balzacs väldiga romaner börjar en ny gestalt lösgöra sig från det gamla samhällets fjättrar: den enskilda individen. Det är en av flera sidoskeenden som fångar mig i Danius undersökning. Ja, det finns många sådana. Varje läsare kommer hitta egna.

Själva romanskrivandet utvecklades till en integrerad del av den historiska process där individen utkristalliserades. Författaren blev medveten om stilen som eget fingeravtryck i texten. Dandyn använde klädmodet i samma syfte: att bli unik, annorlunda, egen. Men boulevarderna synliggjorde också den nödvändiga fonden — folkmassan. Att finna äkta ord och personlig stil blev författarens försvarsmurar storstädernas nya masskultur: dagstidningar, reklambudskap, pamfletter, instruktionsmanualer. Massan blev den bräckliga borgerlighetens skräck. Den var en konsekvens av den nya tiden, men hotade samtidigt att omintetgöra den.

Hos Flaubert mörknar långsamt förhoppningarna och en spricka mellan avbildningen och världen blir synlig. I Hjärtats fostran tar han realismens beskrivningsmani till sitt yttersta och skriver en roman utan egentlig handling. Tingen får liv och människan förtingligas. Realismen går sönder inifrån. Romanen blev ett storslaget fiasko: omvälvande men oläslig.

I ett avsnitt skildrar Flaubert hur stadens befolkning fastnar i en trafikstockning. Enkla vagnar står tätt intill vräkiga. Blickar utväxlas. Klassamhället blottläggs. Rikedomen hos några få kommenteras av de många. Det nya borgerliga samhället är på väg att spricka i sömmarna. Regnet vräker ner och hela Champs Elysées verkar nära att spolas bort i en apokalyptisk flod. Fönsterluckorna har inte bara öppnats, de har slagits sönder och folkmassorna är på väg in.

Sara Danius berättelse om realismen inleds som trumpetfanfarer för en ny tid, men har några decennier senare övergått i en känsla av  ambivalens. På baksidans inneruppslag avslutas boken med ett grymt fotografi av en övergiven barrikad, i en sönderskjuten stad efter Pariskommunens nederlag 1871, bara två år efter att Flauberts realism havererat. Jag uppfattar Danius poäng som att ambivalensen och skräcken för sammanbrott fanns redan när fönstret först öppnades. Vem blir inte laddad av både lycka och skräck när världen — hela världen — görs synlig?

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s