Steel Hammer

I går hörde jag Julia Wolfes Steel Hammer i Uppsala, med Bang on A Can All-Stars från New York och Trio Mediaeval från Oslo. Bang on a Can har jag länge haft lite koll på. De finns i samma kretsar som Sonic Youth men lutade mot konstmusiken. För något år sedan gav de ute en suverän cd. Även där fanns musik av Wolfe. Men det här var bättre.

Steel Hammer bygger på legenden om John Henry. Han är en av de många underliga hemlighetsfulla gestalterna i amerikanskt berättande. Han finns i hundratals ballader. Han vandrar i många inspelningar. Hos Wolfe blir han en av många amerikaner som rör sig genom morgondimmorna runt Appalacherna. En bland miljoner. Som en tonsättning av Howard Zinns historia om det amerikanska folket. Skräpig, rostig musik (banjo, piano, cello, slagverk, gitarr) och sångstämmor där Reichs minimalism korsas med madrigalsång fick tiden att sväva: dokumentarism, legend, saga. Häpnadsväckande vackert, och grymt. 

Bang on a Can är värt att leta upp.

I dag recenserar jag Sara Danius fina undersökning om 1800-talets franska realism, Den blå tvålen, i Sydsvenskan. Läs här. Hon skriver om fyra romaner. Väldigt inspirerande. Jag skriver att hon fått mig att ändra läsplaner för sommarens semesterresa. I går köpte jag både Stendhals Rött och svart och Balzacs Förlorade illusioner på antikvariat. Jag har läst dom förut. Men i sommar ska de läsas om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s