En kontroversiell koleriker

Herbert Tingsten avled 1973 med trasig lever. Han hade helt enkelt njutit av alldeles för många dry martini — eller möjligen manhattan. Efter sin död förvandlades minnet av honom till en förenklad kliché: en trind man med pipig röst som alltid var arg och ville att Sverige skulle ha egna atombomber. En man helst borde glömma.

Tingsten är mest känd som Dagens Nyheters chefredaktör från 1946 fram till sista december 1959. Han var samhällsdebattens liberala demonregissör. Ingen kunde förhålla sig neutral. Man var antingen för eller mot honom. Hans år på tidningen präglades av det kalla kriget och under den farliga våren 1948 — när Europa delades på allvar mellan öst och väst — argumenterade han envist för att Sverige borde gå med i den planerade Atlantpakten, senare Nato. Men han var också så enormt mycket mer än en envis antikommunist.

Jag har inga egna minnen av honom. Men för drygt tio år sedan köpte jag en av hans sena essäböcker i ett antikvariat mitt i norra Blekinges steniga skogar. Jag blev fascinerad. Jag började köpa fler och fler av hans böcker. Han blev som en magnet jag drogs till.

Det jag fann var en man som inte bara befann sig i ett slags krig med sin samtid, utan också med sig själv: dödsskräcken, äcklet inför den egna manliga kroppen, arrogansen, självupptagenheten. I dag hade han helt säkert fått en diagnos av någon bekymrad psykiatriker.

I hans böcker upptäckte jag också en intellektuell som i sina bästa stunder kunde skriva med samma tilltal som deckarförfattaren Raymond Chandler förordat, nämligen ”med förfärande uppriktighet”.

Men där fanns också en idépolitisk hållning som gjorde honom förvånansvärt aktuell. Det var kulturradikalen Tingsten.

Han levde genom det så kallade farliga 1900-talet. Han tvingades ta ställning till en rad hot mot demokratin: fascismen, ultranationalismen, kommunismen och rasismen. Hans genombrott som intellektuell var en bok om den italienska fascismen han skrev i Rom 1929. Den är fortfarande värd att läsa — ja, den kastar faktiskt ljus över 2010-talets nya högerextremister, och hur de politiska etablissemangen vacklar i hur de ska förhålla sig till dem. Under 1930-talet var han professor i statsvetenska, skarp antifascist och aktiv socialdemokrat som umgicks i Stockholms radikala borgerliga kretsar. Hans tal för Stockholms studenter hösten 1940 var elektrifierande i sitt polemiska ställningstagande mot nazismen, i en tid när många börjat ställa in sig på en tysk framtid. Jag ryser när jag läser det.

Det finns klara samband mellan hur han argumenterade mot fascismen och sedan mot kommunismen. Det var den politiska demokratin och människors frihet som skulle försvaras.

Tingsten var alltså kulturradikal. I Nationalencyklopedin kan man läsa att det är en ”benämning” som i dag spelar ”föga roll”. Den är passerad historia. Jag tror det är helt galet fel.

Kulturradikalismen är ingen ideologi, men en attityd eller hållning till samhället. Den har funnits närvarande genom hela det svenska 1900-talet, med början i alla rösträttsstrider och sedlighetsdebatter vid förra sekelskiftet. På fallande ofta med kvinnors rättigheter och olika sexpolitiska krav som mittpunkt.

Anders Ehnmark, en kulturradikal från vår tid, har definierat traditionen som envisa försök att undanröja olika nedhållande tankesätt, det vill säga de normer som står i vägen för vidgad frihet.

Kulturradikaler har alltid rört sig obehindrat mellan liberalism och socialism. De har lutat sig mot 1789 års idéer, med en frihetlig demokratisyn som syftar till den enskilda människans frigörelse. För en kulturradikal, som Herbert Tingsten, var inga värderingar eller förhållanden för heliga för en kritisk fråga eller ett rått avslöjande — allt behövde ifrågasättas.

Kulturradikalismen har ofta blivit elitistisk och präglat av ett slags paternalism. Det märks hos en pionjär som Ellen Key, men också hos 1960-talets kulturradikaler Olof Lagercrantz och Olof Palme. Ibland kan den bli moraliserande i sina försök att befria debatten från förtryckande moralkakor.

Tingsten var ofta arrogant och överlägsen mot sina motståndare. Men aldrig moralistisk. Däremot var han uppfordrande. Hans obevekliga krav att man måste ta ställning i avgörande frågor brinner fortfarande som en eld. Man kan inte ducka eller vika undan med en ironisk kommentar. Viljan till bekväm verklighetsflykt leder till att man lever i en lögn, i ett existentiellt sjävbedrägeri som så småningom växer till självförakt.

I ett tal den dramatiska våren 1948, några månader efter Pragkuppen, formulerade han en utmaning som fortfarande gäller: ”Vi är ensamma och ansvaret är vårt”. Genom att ta ställning förvandlas man i kulturradikal anda från att vara människa till att bli mänsklig.

Efter kriget blev Herbert Tingsten liberal och chefredaktör för Dagens nyheter. Under några år en skarp antisocialist som öste bitande sarkasmer över olika socialdemokratiska statsråd. Men han blev aldrig konservativ. Kulturradikalismen var kvar, orubbad. Han skrev lika genomtänkta angrepp mot rasism och apartheid som mot röd terror i Sovjet och Östeuropa. Han förutsatte välfärdspolitik och ökad jämlikhet. Idén om fria marknader betraktade han, i en berömd ledare från 1957, som ”det kaos [ … ] vi inte kan tåla”. Hans liberalism var av ett slag som inte längre verkar finnas.

Många av hans ledare sprakar fortfarande av energi. Hans motto blev legendariskt: när jag är övertygad till 51 procent, skriver jag för hundra procent.

1958 hamnade han i en uppslitande konflikt med Dagens nyheters ägare, familjen Bonniers, efter att han valt socialdemokraternas sida i den stora ATP-striden om framtidens pensionssystem. Han blev i praktiken uppsagd, för illojalitet mot folkpartiet, och gick i ett slags självvald exil i Sydfrankrike. Han rörde sig återigen, i vissa avseenden, vänsterut i politiken; fortfarande kulturradikal.

Herbert Tingstens oupphörliga fientlighet mot konservatismen, och hans blick för hur den hänger samman med rasism och nationalistisk mytbildning har akut betydelse för läget i Sverige och hela Europa 2013. Han påminner också om ett liberalt försvar för den nästan bortglömda idén om ”blandekonomi”. Välfärdspolitik och social utjämning var en försvarsvall mot både den antidemokratiska högern och den kommunistiska vänstern.

1961 mötte han Olof Palme i en radiodiskussion om ett av sina favoritämnen, nämligen ideologiernas död. Palme höll i stort sett med honom, men invände att det fortfarande finns värderingsskillnader i politiken. Tingsten blev ovanligt svarslös. Men man märker hur de verkar respektera varandra. Båda håller inne med sin berömda arrogans. Det är som att höra en stafettväxling mellan den gamla och den unga, mellan Tingsten som 1950-talets kulturradikala ikon och Palme som skulle bli
1960-talets.

Deras kulturradikala hållningar bildar en linje genom svensk historia. Den är antirasistisk, demokratisk, internationell och intellektuell. Den är den absoluta motsatsen till den bild av landet som Sverigedemokraterna försöker frammana. Därför är de också fortfarande ett levande motgift.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s