Tyska EU-debatter

På måndag kväll kommer statsvetaren Jan-Werner Müller till ABF-huset i Stockholm. Gå dit. Han har skrivit Contesting Democracy om Europas efterkrigshistoria, med poängen att den välfärdsdemokratiska epoken präglades av att reglera demokratin och begränsa folkstyret. Den är perfekt komplement till Tony Judts Post War och Anne Applebaums nya The Iron Curtain om Europas decennier efter kriget.

Men Müller är också aktiv debattör om EU-frågor. Alltid intressant och skarpsinning (men ibland lite självgod, tycker jag). I en ny artikel, finns på Eurozine, diskuterar han hur EU bör förhålla sig till länder där demokratiska fri- och rättigheter inte längre respekteras; just nu aktuellt i Ungern och Rumänien. "Should Brussels intervene in EU member states?". Han svar är ja. Vi är alla medborgare i unionen. Det finns inte längre någon inrikespolitik som inte angår invånare i andra medlemsländer. Frågan är bara hur. Müller inventerar olika förslag, utan att riktigt fastna för något. Jag tror det är just den frågan han kommer prata om på ABF.

En annan europeisk demokratifråga, hur EU ska kunna demokratiseras, diskuterar Jürgen Habermas i en ny föreläsning. Den är lite essäistisk, kan man väl säga (ovanlig stil i H:s verkförteckning). Men han drar slutsatsen att EMU nu kräver en politisk union och att detta kommer innebära att EU delas i två: de som har euro (kärneuropa) och de som vill stå kvar utanför (ytterländerna). För att komma dit krävs ett nytt fördragskonvent. Hans argument för att få med Tyskland i en sådan fördelningspolitisk utveckling är solidaritetstanken.

Så här slutar han: "This time, the uncontrolled systemic contingencies of a form of capitalism driven by unrestrained financial markets are transformed into tensions between the member states of the European Monetary Union. If one wants to preserve the Monetary Union, it is no longer enough, given the structural imbalances between the national economies, to provide loans to over-indebted states so that each should improve its competitiveness by its own efforts. What is required is solidarity instead, a cooperative effort from a shared political perspective to promote growth and competitiveness in the euro zone as a whole. Such an effort would require Germany and several other countries to accept short- and medium-term negative redistribution effects in its own longer-term self-interest — a classic example of solidarity, at least on the conceptual analysis I have presented."

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s