Ovärderlig liten bok

Hösten 2010 dömde tre europeiska regeringschefer ut "mångkulturalismen": Merkel, Cameron och Sarkozy. De förklarade att hela idén var misslyckad — utan att närmare förklara vad de egentligen menade. Många intellektuella följde efter, även i Sverige.

Något år senare summerade den brittiska forskarn Ali Rattansi striderna kring det mångkulturella i en oansenlig liten bok, Multiculturalism — a Very Short Introduction. Den finns i en enormt omfattande pocketserie med liknande titlar från Oxford University Press, som ofta är bra och alltid förankrade i faktisk forskning.

Jag har haft den liggande länge.Men nu har jag läst den. Och det är jag glad för. Rattansis bok är en nyttig tillnyktring. 2010-11 uppstod en konsensus att mångkulturalismen var ett snedsteg med ödesdigra konsekvenser. Men är det så enkelt, är Rattansis fråga. Hans slutsats är att mångkulturalism blev enkel syndabock för betydligt större och mer komplicerade missförhållanden och/eller samhällsförändringar.

Han skissar begreppets politiska och historiska bakgrund. Synar förhållandet mellan debatt och faktiska förhållanden. Kritiserar dålig politik som förts i begreppets namn. Avvisar föreställningar att politik för mångkultur försvarat grupprättigheter eller mäns maktpositioner med kulturargument. Påpekar att rätten att bära slöja är en individuell rättighet. Granskar larmen om etniska enklaver.

Han går helt enkelt igenom den kritik som riktats mot mångkulturalismen, punkt för punkt, och prövar den. Han visar att olika problem ofta hänger samman med outvecklad (och inte alls för mycket) mångkulturalism, bristande antidiskrimineringspolitik och sociala missförhållanden. I första hand relaterar han till brittiska förhållanden, men även franska, tyska och nederländska berörs.

Rattansi konstaterar att de stora utspelen 2010 bidrog till förändrat språkbruk, men sällan omsattes i politik. Det mångkulturella lever vidare. I vissa avseenden verkar Frankrike tvärtom börja acceptera verkligheten och närma sig mångkulturen.

Boken är en ovärderlig summering av läget. Och ett kritiskt försvar av det mångkulturella vägvalet. Rattansi citerar med stor uppskattning den brittiska inrikesministern Roy Jenkins (labour) som 1966 sade så här:

"Integration is perhaps a rather losse word. I do not regard it as meaning the loss, by immigrants, of their own national characteristics and culture. I do not think we need in this country a 'melting pot', which will turn everyone out in a common mould, as one of a series of carbon copies of someone´s misplaced vision of the stereotyped Englishman … I define integration, therefore not as a flattening process of uniformity, but cultural diversity, coupled with equality of opportunity in an atmosphere of mutual tolerance … If we are to maintain any sort of world reputation for civilised living and social cohesion, we must get far nearer to its achievement than is the case today."

Det är det som ska försvaras — och utvecklas. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s