Knaket i klasserna

Kibera brukar kallas Afrikas största slumområde. Mer än en miljon invånare i en stad av plåt och bräder. De flesta är entreprenörer, och alla är fattiga. I en av gränderna hittar jag en minibiograf i ett skjul: Cinema Apokalipto. I dag visar de Motorsågsmassakern.

Nairobi har alltid varit en polariserad stad. De rikas stadsdelar är vältempererade paradis, där alla murkrön har taggtråd. Den gamla koloniala staden vilade på apartheid; inga svarta fick leva i de vitas kvarter.

Men nu spränger den växande medelklassen sönder hela Nairobi. Jag ser det genom bussfönstret. Jag tycker jag hör hur det knakar i marken. Utanför galleriorna sitter gatuförsäljarna. Mellan två nya prydliga radhusenklaver ligger en smal sträng av kåkstad kvar. Stadens gränser blir mer komplicerade.

Medelklassen märks i biltrafiken. Den är enorm. Köerna ockuperar hela staden. Små japanska bilar kryper fram i långa rader. På kvällarna drömmer jag om hur det en dag plötsligt blir en bil för mycket, och allt stannar upp. Det känns mycket nära.

Nyligen publicerade FN:s utvecklingsorgan UNDP sin årliga rapport. Den här gången om ”The Rising South”. Även Afrika har sugits med i välståndsökningen. 2030 kommer förmodligen 80 procent av den globala medelklassen leva i Syd.

Forskare har börjat påpeka att ojämlikheten står i vägen för fortsatt högre välstånd. Den ensidiga ambitionen att bekämpa fattigdom behöver övergå till en som omfattar alla stadsdelar — även de superrikas kvarter är ett problem. För att förstå måste man börja se hela staden. Det gäller både Nairobi och Stockholm.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s