Stadsdelarna där linje 19 slutar finns i mitt nervsystem: Högdalen, Rågsved, Hagsätra. Jag har aldrig bott där, men alltid i närheten. Som tonåring var jag villabarn — de var höghusbarn. För fyrtio år sedan var skillnaden stor, sedan dess har den bara växt.

Nu sitter jag vid fotbollsplanen på berget i Rågsved. Var det här de samlades, sent på onsdagskvällen förra veckan? Jag antar att de blivit upprymda av bilderna från Husby. Sedan satte de sig i rörelse. Jag kan följa deras vandring mot torgen. Den har pågått i decennier.

Jag har tagit med mig Hannah Arendts lilla bok Om våld. Hon skrev den 1968 när städer brann på annat sätt: studentrevolten, Vietnamkriget, amerikanska raskravaller och Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien. Den har blivit min följeslagare för att kunna förstå. Så här skriver hon på sidan 63: ”Det är bara när det finns skäl att misstänka att förhållandena skulle kunna ändras till det bättre, och så inte sker, som de framkallar vrede.” Då ligger våldet frestande nära eftersom det ger omedelbar effekt. Ja, Arendt går längre. Hon menar att det faktiskt kan vara enda utvägen ”för att tillfredsställa den sårade rättvisekänslan”. Men innebär det ett försvar?

Vandringen mot torgen har alltid handlat om rätten att få tala, bli erkänd som medborgare och i någon mening att hävda sin mänsklighet. Medlen har i allmänhet avgjorts av motståndets tjocklek.

Musketörernas lokal blev den upphetsade gruppens första mål. Nu har plywoodskivor ersatt den gamla kvartersbutikens skyltfönster. Jag köper en kaffe för fem kronor och sätter mig i solen.

Vandaliseringen filmades från en balkong på andra sidan gatan. Man kan se suddiga gestalter, höra upphetsade rop och klirret av glas. Bilar glider förbi på gatan. Jag ser inga kravaller, bara en liten grupp män som tappat besinningen. De påminner om en vilsen virvelvind.

Musketörerna är en förening för överlevare. De som kom från höghusen, gick fel men lyckades komma tillbaka som drogfria. Deras verksamhet ett slags ideellt socialkontor; ett sätt att till sist ändå erövra rätten att tala och skapa sammanhang. Nu pekar de bort mot idrottplatsen och visar hur de kom längs gatan. Jag antar att det var en sorglig slump att just deras lokal drabbades. De ärrade Musketörerna och de unga män som slog sönder är på sätt och vis inneslutna i samma berättelse.

När Megafonen i Husby, tidigt på måndagens morgon efter den första kravallnatten, kallade till presskonferens kändes det som att de började skriva ett nytt kapitel om Stockholms förorter. De tog sig rätten att tala, inte i marginalen men med auktoritet, om sin egen stadsdel. Det var modigt och betydelsefullt. Deras handling förändrade hela spelplanen.

Genom att tala tillbaka, och då menar jag orden inte stenarna, vägrade Husby att fortsätta vara stereotyp i den gamla berättelsen om ”förortsproblemet”. I stället drogs hela staden in i konflikten: Det är Stockholm, inte bara Husby, som är segregerat. Ja, det är tillståndet i Sverige som är det avgörande problemet.

Megafonen är inte ensamma. Liknande förortsrörelser har även växt fram även på andra platser i Stockholm, Botkyrka, Göteborg och Malmö. Människor har börjat organisera sig; för att skapa politiska sammanhang, former för lokal självhjälp och kanaler för att förstärka sina röster. I en artikel i Sydsvenskan (24/5) jämför Ove Sernhede och Johan Söderman med förra sekelskiftets folkrörelser.

Presskonferensen — själva handlingen att tala tillbaka — marginaliserade våldets betydelse. Det fortsatte men fick andra innebörder.

Rågsveds torg ligger som ett öga i dalgången. Det är litet men livligt. Flera fönster har fortfarande ärren kvar. Var det verkligen bara en virvelvind? Polisen beskriver hur en stor väl förberedd grupp samlades vid en annan idrottsplats, Hagsätras stora, och sedan drog fram med målinriktad brutalitet. De framstår som en livsfarlig tornado. Polisstationen som de försökte bränna är fortfarande stängd. Är det konstigt att alla blir förbannade? Våldet blev en kränkning.

Jag fortsätter läsa Hannah Arendt. Hennes poäng är oväntad, nämligen att det aldrig kommer makt ur en gevärspipa — eller från en kastad sten. Makt skapas i stället när människor talar med varandra, handlar gemensamt och kommer överens. Våldet bryter ner människors maktskapande arbete.

Samma år hon började skriva sin bok fick det svenska förortsföraktet sin moderna form. Hela hösten 1968 hamrades de negativa stereotyperna fram i ett stort kritikdrev mot Skärholmen. Till sist svarade några unga kvinnor från stadsdelen med stilsäker ironi: ”Vi är Stockholms negrer”.

Tio år senare blev Rågsved symbol för höghusens första identitetspolitiska projekt. Här vid torget ockuperade kulturföreningen Oasen Folkets hus. De ville ha en egen plats för egna röster. Ebba grön summerade stämningen: ”Ingen jävel har brytt sig om oss, man ska va som en zombie, va nöjd med sin lott å aldrig fråga om nåt”. Några av ockupanterna finns nu i Musketörerna. Föraktet har lagt sig som årsringar runt torget. De bildar en tät samlad erfarenhet av uteslutning.

Jag fortsätter under husen, ut på allmänningarna och bort mot Hagsätra. Vinden drar genom lönnarna. Gårdarna är öppna. Barnen spelar fotboll. Jag slås varje gång av hur vacker den här stadsmiljön blivit. På en anslagstavla läser jag att nattvandringarna fortsätter, med samling vid Folkets hus. I kyrkan kan man tända ljus och be för demokratin. Viljan att tala tillbaka har olika former.

Det är så många motstridiga och överlappande röster som behöver ordnas för att förstå. Så många samverkande skikt.

Massarbetslösheten. Arbetslinjens filosofi att hålla de som inte arbetar i konstant fattigdom. Trångboddheten. OECD:s rapport om den relativa fattigdomens dramatiska ökning. Skolornas otillräcklighet. Reva. Föraktet och misstänksamheten som hela tiden, år efter år, pressas ned över människorna och deras stadsdelar. Är det så konstigt om man drömmer att slå sönder glaset för att komma in i ett annat rum — det där man föreställer sig att alla andra sitter och väntar, där landet inte längre är öde?

Under kravallveckan råkade jag läsa Goran Vojnovic roman Blattejävlar! om hur invandrade från Belgrad och Sarajevo blattifieras i Slovenien. En kväll tänder de eld på sophögarna i sin stadsdel och väcker allas uppmärksamhet: ”Ni trodde att vi bara var dumma blattar och att vi inte var bra på nåt och att ni inte behövde bry er ett skit. Jaså, men kolla här, världens största eld. Hoppas ni allihop bränner er i röven. [ … ] Ni
har era pris i läskunnighet och ordkunskap. Kul för er. Får se om nån av er kan tända en eld som är större än min. Vi är bäst! Vi är bäst!” Måste vi läsa om Ljubljana för att bättre förstå samma eldar i Stockholm?

I Hagsätra syns också spåren efter förra veckans tornado. Bibliotekets fönster mot torget är spräckt i ett perfekt spindelvävsmönster som gestaltar hela problemet: staden som en maktordning med ett entydigt centrum och sedan cirklar som blir allt tunnar och bräckligare, längst ut ligger Husby, Hagsätra, Alby och Hallunda. På dörren sitter ett anslag om den nya läsecirkeln. De ska prata om Alice Munros För mycket lycka.

Jag slår mig ner och läser ännu några rader i Hannah Arendts bok om sambandet mellan vanmakt och våld. Hur ”förlusten av makt innebär en frestelse att ersätta makt med våld”. Men att våldet för det mesta utmynnar i stegrad vanmakt.

Förra veckans bestående händelse var inte de utbrända bilvraken, stenkastningen och vandaliseringen. Det var att grupper av människor erövrade sin rätt att tala tillbaka, att ge svar på tal med ord, organisering och maktskapande politik. Megafonens presskonferens banade väg för dem. När Dagens nyheter skulle förklara varför det brinner (25/5) gav de därför plats åt Foujan Rouzbeh, Soraia Guled och Mohamed Hagi Farah — som alla finns i lokala nätverk av olika slag. Deras röster utgör också ett slags gemensam vandring mot torgen. Ett försök att vända stadens maktordning. Jag väljer att vara optimist. Annars kommer man aldrig fram.