Jag är i Nairobi den här veckan på ett slags studieresa tillsammans med en liten grupp. Jag hade tänkt blogga, men programmet är så intensivt att jag helt enkelt inte hinner. Dessutom ska jag skriva små rapporter till Expressens kultur. Den första publicerades i går.

Vi är här för att kolla in Go Down. Jag vet inte hur jag ska beskriva Go Down. Dels är det en plats, ett slags kulturhus där konstnärer och verksamheter kan hyra in sig i en utrymd gammal mekanisk verkstad. Just nu finns där kanske 30-40 "hyresgäster". Men Go Down gör också projekt och arrangemang. Just nu kulturfestivalen Nai Ni Who?, som inte bygger på evenemang men är en gräsrotsbaserad utforskning av staden Nairobi. Fantastiskt intressant alltsammans.

Några svenska kulturinstitutioner samarbeter med Go Down. En av de ansvariga är Yvonne Rock. Där hon finns händer det alltid spännande saker. När hon frågar ska man alltid hänga på. Därför är jag i Nairobi.

Här kommer min första text till Expressen, publicerad i går:

Jag är i Nairobi, men påminns om kravallerna i Stockholm. Vad är det för slags städer vi vill leva i?

Go Down är ett kulturkomplex i fint slitna bilverkstäder. Konstnärer, dansare, en enkel tevestudio för ett vasst och populärt satirprogram. Jag hör pianoklink från en öppen musikskola för fattiga barn. Dammet driver in från gatan. Maraboustorkarna cirklar på bilavgasernas varma termik.

Svenska storstäder borde upprätta direktlänk till Go Down. Här finns saker att lära, och bli glad av. Under tolv veckor rullar nu deras festival Nai Ni Who — Vem är Nairobi? Det är därför jag är här.

Nairobi är nästan söndersliten av etnisk segregering, obegripliga klyftor mellan rika och fattiga. För fem år sedan skakades den av vandalisering, våldtäkter och dödande längs gamla etniska skiljelinjer. I en av Go Downs verkstäder hänger en affisch: ”Never forget. Never again”. Festivalens symbol är ett stort frågetecken — Nairobi. Stadens mentala kärna har blivit ett tomrum.

Nai Ni Who? är en undersökning av staden, varje stadsdel har en egen vecka, med ambitionen att de ska tala på egna villkor — i bästa fall med varandra. Konceptet är lågmält genialt. Ett erkännande av de lokala berättelsernas betydelse för att reparera det trasiga. Har inte deras synsätt länge behövts även i Storstockholm? Att framkalla en stad där pertiferierna får bli de nya utgångspunkterna.

”It´s all about connections,” säger Joy M´boya, som för tio år sedan tog initiativ till God Down. På gatorna strömmar Nairobi i kvällsljus: sikher, masaier, kikuyer, invandrade, inflyttade, muslimer av olika slag, den nya medelklassen passerar de fortfarande fattiga. Frågetecknet är alla moderna städers.

En hip-hopartist spetsar till festivalens namn: ”För vem är Nairobi?” Jag svarar honom med samma fråga om min egen hemstad. Jag ser Stockholm genom Nairobi.

;