Mitt sista Kenyabrev från Nairobi finns i dagens Expressen:

Hur erövrar man sin stad och gör den gemensam? Kravallerna i Husby ställde frågan i Storstockholm. I Nairobi möter jag människor som undrar samma sak.

På ett seminarium berättar en kvinna från slummen i detalj hur polisen stänger ute unga fattiga från välståndets stadsdelar. De mer privilegierade i samma panel förstår inte vad hon säger. Lever de i samma stad? Sprickorna påminner om Stockholms.

Nai ni who — Vem är Nairobi? är festivalen som vill ge alla stadsdelar jämlika röster. Några har valt fotvandringen som metod. De vill gå in sin stad. Megaslummen Kibera ska försöka ett långdistanslopp mellan skjulen. Om de lyckas är det en bedrift.

Vi går genom Buru buru där medelklass varvas med stråk av fattigdom. En bloggare berättar om sin globala publiceringsmarknad. En sliten fotbollsplan avslöjas som enastående socialt projekt. Marknadsplatsen Jericho har erövrats av 25-åriga entreprenörer med sprakande kreativitet. På gatan har stadens ökända matatus — kollektivtaxi utan regler — förvandlats till rörliga klubbar med dånande musik; på en läser jag ”The young and wild”.

När jag senare berättar för en nairobibo från de stora villaträdgårdarna är det som att överbringa nyheter från en främmande värld.

Chefen för Nationalteatern, som saknar både budget och skådespelare, säger: ”Man kan leva årtionden i en del och inte veta vad som pågår fem kilometer bort — det är Nairobi”. I min anteckningsbok rafsar jag ner: som i min egen stad. Storstockholm behöver en Nai ni who-festival. Hur många i Vasastan vet något om livet i Rågsved eller Bredäng?