The Bling Ring

Jag såg Sofia Coppolas nya film i dag, The Bling Ring. Efter en del svala recensioner hade jag skruvat ner mina förväntningar. Det skulle jag inte gjort. Den påminner om Marie Antoinette men öveträffar den. Visserligen saknar den Versaillesfilmens explosiva slutbild (jag antar att ni minns den…oförglömlig) men är inte alls lika seg. The Bling Ring vilar på autentisk grund. Och den är gjord med dokumentärfilmsestetik: kallt registrerande, utan medkänsla, och skådespelarna agerar som om de vore amatörer. Musik och ljudläggning är enastående.

Under kravallerna i London för något år sedan snodde man de eftertraktade märkesvaror man inte hade råd med. The Bling Ring gör samma sak, men i olika kändisars hem. Konsumtions- och mediesamhället förvandlar filmens kamratgäng till tomheter: de lever genom tingen och bilderna.

I en artikel i Tji fick du (se förra bloginlägget) skriver Agneta Klingspor om sig själv: "Det är jag som är den testosteronstinna kvinnan. Jag är aktiv, jag tar för mig, jag är framåtblickande och tycker om att tänka i stora svep, jag är snabb i huvudet som en nyss avskjuten spermie, målinriktad och bestämd. Jag är helt fel." I min värld är Klingspor helt rätt, men i The Bling Rings naturligtvis en omöjlig kvinna. 

När jag skriver lyssnar jag på en gammal klasisk lp: The Cures Seventeen Seconds. Det är musik från en gråare tid än 2010-talets falska glitz, men den fångar samma känsla av blankhet som Coppolas nya film.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s