Klasshat modell 1830

När jag läste Sara Danius En blå tvål (och skrev om den i Sydsvenskan) blev jag så uppspelt att jag bestämde mig för att läsa Stendhals Rött och svart och Balzacs Förlorade illusioner i sommar. Båda tillhörde mina favoritromaner när jag var runt 20 år. Sedan har jag på sätt och vis glömt bort den franska realismen, trots att jag läste allt jag hittade av Balzac under några år. Med Danius återkom minnet – och lusten att läsa.

Rött och svart överträffade minnet av den. Det är den ironiska, roliga, romantiska och förfärliga berättelsen om Julien Sorels försök att göra klassresan: från att vara son till en planksågare till att ansluta sig till den högsta eliten, från småstaden på landet till Paris salonger. Man kan säga att han representerar löftet från den franska revolutionen: ståndssamhällets fall. Det är en roman om klasshat. Sorel hatar de rika, men han har ambitionen att tillhör dem. Det enda han tror på är karriären — och minnet av Napoleon Bonaparte. Politiska idéer, religion och kärlek är bara redskap för karriären. Klassresan gör man genom att vara mer brilliant än de rika och lära sig deras förklädnader. Med meritokratiska ideal blir tillhörighet till överklassen lika mycket performativ konst som arv.

Det går naturligtvis åt helvete för den unge Sorel. Han konstaterar till sist att de människor som "man ärar" helt enkelt är de som aldrig tas på bar gärning när de begår sina brott. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s