Den här sommaren hyr vi i en lägenhet, med egen liten gård, i en del av Paris som kallas Övre Marais. Det är de lite bortglömda delarna av stadsdelen Marais, i norr helt nära Place Republique (där det den här veckan är musik varje kväll, på fredag Rachid Taha!!). Den stora turistfloden rinner trögt längre söderut och få hittar hit. 

Det är enkelt att snabbt gilla Övre Marais. Den typ av butiker som tidigare fanns i de södra delarna av stadsdelen har dragit sig upp hit. Här verkar hyrorna fortfarande vara uthärdliga för mindre kända kläddesigners, justa caféer och vintagehak. Men i deras spår brukar ofta vågen av gentrifiering följa. Än så länge är gatorna här uppe perfekta och levande. I fredags slutade skolorna för sommaren. Fram till dess hörde jag ljud från lekande barn varje dag. Vår lägenhet känns helt omringad av skolor.

Vi har besökt Paris regelbundet sedan början av 1980-talet. Då tyckte jag det var en stad i rörelse. Sedan har den långsamt övergått till att bli ett vackert museum. Jag gillar den ändå. Men man åker inte hit för kreativa och intellektuella kickar, som i London och Berlin. Här i Övre Marais tycker jag ändå det finns en svag känsla av energi. Det var länge sedan jag kände det i Paris.