Mest kontroversiellt

Sommarens mest kontroversiella utställning i Paris är Ahlam Shiblis på Jeu de Paume. Det har funnits skarpa protester. Shibli är palestinsk fotograf. Estetiskt är hans bilder ointressanta, ibland direkt dåliga. Men han har en förmåga att hitta intressanta projekt. Jag tänker i synnerhet på två stycken.

Klart bäst är bilderna från den franska byn Tulle. I juni 1944 avrättade tyskarna 99 invånare. De hängdes från balkonger och lyktstolpar. 143 personer deporterades till koncentrationsläger där de flesta dödades. Varje år högtidlighålls dagen med kransnedläggning och annat. Med enkla bilder på människor, platser och dokument berättar Shibli en mer motsägelsefull historia. Många av de som var motståndsmän i byn blev sedan soldater i de koloniala krigen i Vietnam och Algeriet. Nu bor där också människor som lämnat de gamla kolonierna. En äldre man, som tjänstgjorde i kolonialkrigen, får se en bild på döda kroppar i ett tyskt koncentrationsläger och säger spontant: det måste vara från Tunisien. Plötsligt blir den lilla byn en samlande punkt för både frihetskamp och förtryck. Människor som ena året kämpade mot utländsk ockupation blev nästa år övertygade ockupanter. Det är en fantastisk berättelse Shibli nystar upp. Enkelt, nästan spartanskt, men berörande på många plan.

Men det är hans bildsvit Död, Palestian 2011-12 som framkallat protester. Han har helt enkelt fotograferat de minnesaffischer på palestinier som dödades under den blodiga andra intifadan. De hänger i hemmen. Ofta sitter familjemedlemmar runt affischerna och demonstrerar stolthet. Några av de dödade var självmordsbombare. Andra skjöts av israeler.

Fotografierna har anklagats för att romantisera terrorism. Det är nonsens. Shibli låter sin kamera, och enkla bildtexter, registrera de ofta kitschigt ikonliknande dödsaffischerna omgivna av efterlevande. Så där ser det ut. Den som vill förbjuda den här typen av bilder vill förbjuda verkligheten. Betraktaren får dra egna slutsatser om våld, moral och minne.

(På Jeu de Paume visas samtidigt Lorna Simpsons fotografier — ett slags undersökning i Judith Butlers fotspår. Jag hade höga förväntningar. Men blev besviken. Med något undantag — en svit bilder på peruker — kändes det som mystifierade banaliteter.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s