Inspirerad av Sara Danius bok om den blå tvålen har jag läst Honoré de Balzacs Förlorade illusioner. Det var min favvoroman när jag var liten. Den har blivit ännu bättre sedan dess. Det är som Danius skriver en realism där sömmarna brister — och som slutar i ett slags magisk realism med Faustmyten. Balzac påminner på så vis förvånansvärt mycket om de så kallade postmoderna författarna som David Foster Wallace, Thomas Pynchon och Zadie Smiths Vita tänder. Lite oväntat.

Egypten är inte lika roligt. De som välkomnade militärkuppen börjar få mycket att svara på. Guardian i dag har intressant rapport. Åtalet mot Mursi framstår som ett dåligt skämt och militären har börjat klistra teroristbegreppet på Muslimska brödraskapet. Men nu finns en liten grupp oppositionella som vänder sig mot både militären och brödraskapet. De har samlats vid ett eget torg. Läs här. Där finns mitt hjärta.